Rn td RR MET SN RR KE FR FL RE FE lande i Dagbladet, yöre det ju alldeles pråkrigt. re lÄnno några ord om rikets provinsiala läkare. Med anledning af löneförhöjningarne åt landtstatens 2 f tjenstemän. Artiklar både i Aftonbladet och Svenska tidpingen hafva lermnat sanningsenlig underrättelse om provinsiallätarnes i landet ställhiog i atänhet; deräs ringa,otillräckliga fönevilkör, deras dagtraktamehtepv, hvaraf de vid siha embetsresor i de flesta fall underkastas pskuniär förlust, i stället för er sättning, m. fl. sedan många år fortfarande orimliga och orättvisa förhållanden. Löneförhöjningarne till landistatens tjenstemän, af statsutskottet tillstyrkta, gifna anledning att med ett par ord ånyo vidröra provinsialläkarne, hvilkas löneförhållanden, i anledning af både inom borgareoch bondestånden väckte motioner; utan tvifvel snart blifva föremål för statsutskottets behandliog. Provinsialläkarne ega i lön — 1000 rdr rmt. Minimum af land-kamrerarelönen är föreslaget till 4000 rdr rmt och i några 1ä0d till 3500 rår; minimum af landträntmästarelönen till 3000 rår, eller till 2500; kronofogdarnes löner kl 500 rdr och. derförutan erättning. () ön! om7j, ostållen; krifvarnes löner till 2000 rdr, jemte böställsvederlag ; länsnotarierna Töröpla a rocents löneKS m. a Vv i Din; år äro å sin pläts, kan ej Bbstridast, den t obj Rör ed och den beffåliga gllmänna dyrköled rättvi ent Men desse tjenstemäns studiibana vid universitetet dess längd och dess dyrhet kan icke på något sät: jemföras med provinsialläkarens; tyngden af deras jtjenst lika litet jemföras med tyngden f hans. Att blifva landskamrerare, landträntmästare häradsskrifvare, kronofogde, m. m. fordras att hafra undergått kameralexamen. Hvar och gå som varit student, ja äfven den, som ej varit det, vet att nämde examen är den enklaste och lättaste sf alla, fordrar kortaste tid och följaktligen en jemförelsevis ringa Kostnad. Att blifva provinsialläkare fördras medicinsk och chirurgisk grad. Ingen är svårare, ingen mera långvarig, ingen mera kostsam. Kameralisten kommer från universitetet på 2 åa 3 terminer; den graduerade läkaren först efter 6, 8 å 10 år, hans kirurgiska grad vid Karolinska institutet inberäknad. Den förre träder i tjenstgöring, med tillfällen till enskilt förtjenst och stigande befordran samt i de flesta händelser skuldfri, efter högst ett par års förlopp; han är endast ännu yngling; Den senare bär under stadier och arbete vid läroverken redån genomgått sin ungdomstid; han är mogen man; Pär hän ändtligen får träda in i statens tjenst, och här ander hela denna studiitid ej baft något tillfalla till annan iokomst, än möjligen ett stipendium på några riksdaler, en obetydlighet när man; tar i betraktarde hans dryga utgifter i så många afseenden; han måste således, hvilket är förhållandet med or och eh som ej egt egna tillgångar befinna sig;reda vid inträdet i statens tjenst, tryckt af en skuld; soi li många fall ej under hela hans lif kan betaläs, då hans lönevilkor knappt medgifra den tarfligäste bergbing, under närvarande dyrtid icke ens den. Så utfaller jemförelsen, i afseende på första puokten, emellan landstatstjenstemännen och provinsialläkarne; Och den är saön. Hvad nu den andra punkten, eller sjelfva tjensterna; beträffar, lärer: väl iogen, som känner förbållandet å båda sidor, kunna neka, att landskamrgrärens, landträntmästerens, kronofogdens, häradsskrifvareos tjenst, om afren hvar för sig trägen och besvärlig, stir ett godt stycke tillbaka för provinsialläkarens, med hvilken, utom mödor och ansträvgningår, äfven faror, uppoffringar och försakelser, hvarom landtstatstjenstemännen knapt hafva en aning, mycket mindre erfarenhet, äro förknippade. Man kan väl komma fram med dea der gamla, utnötta ivvändningen, att provinsiallåkaren kan skaffs sig enskilt praktik och dermed fylla det behof, som staten låter honom underkastas; men utom den omständighet, att det ingalunda är staten värdigt att af en klass tjenstemän fordra plikters, ganska tunga plikters uppfyllande, men låta dem sakna en ersättniog, en lön, som motsvarar deras mödor och af hvilken de kunna berga sig, i synnerhet då hoa utan tvekan, rättvist och till och med frikostigt, anvisar medel till andra, på långt när ej så ansträngda tjenstemäns aflönieg, förblir denna enskilta praktik, der den kan vinnas och bibehållas, ändock alltid så tillfällig, så sväfvande, att aldrig provinsialläkarens bergning derigenom kan betryggas. För öfrigt — sakna väl landstatstjenstemännen enskilt verkhingskrets och inkomster af den? Ins. känner landssekreterare, hvilkas inkomster uppgå till 8 å 10,009 rdr bko, större delen af senskilt praktik; kronöfogdär, som ega inkomster af 6 å 8000 rår bko. Öfrige landts atstjenstemän kunna äfven genom enskilt förtroende, bysarifrån de föga af sin tjenst hindras, se sina inkomster goda, till och med betydliga. Och likväl har detta förhållande, som tvifvelsutsin är statsutskottet väl bekant, iogalunda: inverkat på dess beslut att föreslå eller tillstyrka löneförnöjning åt hvar och en af dem; Skulle då ej samma rättvisa göra sig i afseende på provinsialläkarne g lande? Utan tvifvel. De förtjena fullt ut så vål som Iandtstatens tjenstemän, ja mer än desse, att få sina löner förhöjda. Lönernas ringhet, i förhällande till innehafvarnes ställning, deras grad, deras vetenskapliga bildning och deras tjensters onerå, otillräckligheten i förbållande till prisstegringen öfverallt inom landet, har fallit och faller hvar och en i ögonen. : Landtstatens tjenstemän hafva, som nämdåt är, fått lönebelopp föreslagna till omkring 3 å 4000 rdr. Provinsiallskarnes löpeförbållanden, vida mer värde att bebjertas, komma snart under pröfning. Må den blifva oväldig och rättvis! Man har att hoppas detta af upplyste och rättsinnige män. fn. —LL—