Aftonbladet – 18 september 1857, sida 2

krupen under en grågul paraply, hvars flesta ben skilt sig ifrån det väta och trasiga tyget, sittande. utmed väggen i gathörnet. Bredvid stod en lykta med ett nästan nedbrunnet talgljus, hvars osande röda veke helt matt upplygte egarinnans figur, hvilken jag granskade. Det var en flicka om 9 eller 1 2 så ombyltad af trasor, att man endast såg hennes nästipp och de magra, smutsiga och blåfrusna fingrarhe, som bemödade sig att sammanhålla de styfva hörnen af en bastmatta, hvilken hon begagnade som regnkappa, . rHvarföre jag a här .och gräter vid lyks ta? sade jag nästan skrattande; ty det föreföll mig bra kuriöst att välja en dylik ställs ning för att ge sina känslor luft. Med en åtbörd af :öfverraskning och undrav släppte hon mattan och sköt undan den stora svarta bahytten, som sjunkit ned öfver ansigtet, för att kunna se hvem som tilltalas de henne; och med detsamma försvann också det drag af löjlighet, som hönnes förstå ån. tycktes mig ega. Det blekgula, lidande, men likväl behagiga ansigte med gina rödgråtna ögon jag nu såg, väckte mitt deltagande, och jag upprepade min fråga i en annan ton. . Ack Herte Gud, klockan är 9; ingen kommer och hbjelper mig och jag kan icke komma häni, började hon, snyftande. Hvad hindrar dig att gå hem2 frågade Jag. förundrad: De SInte kan jag gå ifrin bordet och stole och alltsammans, då skulle morfar slå ibjäl mig... Jag fryser så fesligt och ingen mat har jag fått i dag alls. Calle iofvadekomima med. sopp3, om han kunde f3 några slantar; sen inte kom han... Och så skulle han bjelpa mig hem med sakerna, som vanligt; men. han kommer inte.s (Forte. följer.)