Aftonbladet – 18 september 1857, sida 2

Det är, för att återkomma till hvad jag nyss sade, min öfvertygelse, att den varelse, hvilken t. ex innebar i verkligheten den platsa jagonu i inbillningen bjöd eder, visst aldrig sett och aldrig skall se en skymt af denigudomlighet, hyarom jag nyss talade, och som just flydde mig vid dessa tankar. AA Det är på min ära rätt försmädligt, men jag kan ioke hjelpa det. Jag ämnade berätta er: ett löjligt äfventyr; jag var vid: ett så gladt lynne, jag hade öppnat fönstret och vårluften ingaf mig så många glada och lyckliga tankar; ibland dessa var äfven hågkomsten af min kusin, magister Tobias; jag skrattadå ovilkorligt för mig sjelf, det var om honom jag ämnade tala, och något af de många pojkstreck jag varit med om att spela denna den heligaste, besynnerligaste och mest originelle af alla kusiner och megistrar i kristenheten då helt oförberedt jag kom att nämna det der gathörnet vid Storkyrkobrinken. Strax var kusin Tobias och det muntra lynnet på flykten. Jag har nu icke alls någon lust att skratta; tvärtom, om jag skall säga något, så måste det just bli om den der fruktoch bakelsemångelskan, som sitter der med räntstener porlande vid sina fötter. Det var i höstas en ganska ruskig och otreflig qväll, som jag gick Westerlånggatan framÅt. Det småregnade och blåste kallt, och för hvarje gång som jag klef miste eller halkade i smutsen och kände galoschersa fyllas af vatten, förargade jag mig öfver att ha. gått ut i ett dylikt väder, ehuru det var en tär, ligen vigtig affär, som föranlät mig att besöka en bekant inne i staden. : Jag hade icke bunnit längre än till Storkyrkobrinken, då ljudet af qväfda enyftningar räckte min uppmöärksämbet, Jag såg mig omkring och varseblef..es liten varelse, hop