Aftonbladet – 18 september 1857, sida 2

fordna blindhet och egoism, den aristokratiska anda, som massan så ensidigt klandrar; man förstår att utseendet af allting i verlden. betor på den.s tpunkt, hvarifrån det betraktas, och att om de ögon, som från dessa fönster likväl se krymplingens trasor sådana de äro i verkligheten, det lidande uttrycket i den tiggands modrens. ansigte och hungrens och sjukomens spår hos barnet i henneg famn, så äro de i sanning skarpare än dens, som atår dernere bredvid henne, och deras förmåga måste nödvsndigt utgå från ett ädelt och varmt hjerta, eller en lifligare fantasi kanhända . -.. Hvad vet jag... Nåväl! om man härifrån kan se Stockholm på solsidan, så tror jag knapt, att en bättre plats fins för att se deaus skuggor, än ifrån den åer trästolen, placerad midti rtänstenen vid ett pepparkakor. Det är i hörnet af Storkyrkobrinken och Westerlånggatan; här äro förträffligt förenade stadens instängda stinkande luft, dess skymning, smuts och trängsel med dess elegans. Hit våga sig, oaktadt gatans smalhet och smuts, änny de eleganta damerna och herrarn-, men också icke mycket längre. Emellertid är det icke nog att man sätter sig ned på denna stol, för att se och. känna hvad jag ville visa eder, men måsteockså föreställa sig att trästolen är ens egen, att dessa bakelser, detta bord, denna raggiga hund, denne bleke sjuklige gosse med den spräckta krukan i banden, allt tillhör er; men också ingenting mera i verlden; att det rykande outredda innehållet i krukan är eder middag, denna trasiga lärftsparaply ert tak, denna smutsiga balzmatta ert golf; och jag slår vad, att i samma ögonblick ni inbillar er allt detta, ser ni å vermeille skuggsidan af vår vackra solbelysta mälarstad.