Aftonbladet – 18 september 1857, sida 2

Det berättas, att det af K. M:t genom särskilfa komiferåde utarbetade och till Sverges ständer samt Norges åtorthing öfverlemnade förslag till lag om verkställighet i hvartdera af de förenade rikena af domar och utslag meddelade i det andra, rörande hvilket vi går meddelade den underrättelse, att det blifvit af norska storthirgets konstitutionskomitE afstyrkt, är vordet af svenska lagutsköttet tillstyrkt. Den obenögenhet, som röjt sig hos storthinget eller dess komiteer icke allenast mot hvarje närmande i politiskt eller kommersielt hänseende till Sverge, utan äfven, såsom i förevarande fall, mot ett sådant traktatmessigt förhållande, som bör ega rum jemväl emellan för hvarandra alldeles främmande stater, kan icke annat än väcka förvåning, helst då det ifrågavarande förslaget är bygd: på rent internationella rättsgrundsatser, och, om öfvervägande fördelar skulle anses medgifvas nägotdera riket, detta utan tvifsel är Norge, åt hvars, domstolars beslut, verkställighet medgifvits, innan de vunnit laga kraft, hvilket åter föranledts deraf, att detta icke sker förr in flere år från deras afkunnande. En flerårig klagan från gränsprovinserna öfver de olägenheter, som härrört deraf att domstolars. och embetsmyndigheters beslut icke på andra sidan riksgränsen kunde bringas till verkställighet, hade föranledt den skrifvelse från rikets ständer, som haft detta förslag til; följd, och dessa klagomål hafva på senaste tider, till följd af ökad kommunikation, tillagit. Det är företrädesvis i Sverge, hvarest flere norrmän icke allenast köpt jord, utan äfven skog till sina sågverk, och hvarest derjemte från norska sidan skogsåverkan i större skada utsn all påföljd sker, som dessa klagomål försports. Det vore föga värdigt den norska nationen stt, då den blifvit gjord uppmörksam härpå, vilja genom bibehållande at det nuvarande rättslösbetstillståndet urdandraga förbrytarne, eller dem som söka komma ifrån ingångna förbindelser, rättvisans arm. Sådant skall utan tvifvel, då förbittringen på den svenska sidan når sin höjd, leda till användande af lynchlagen, eller: att allmögear sjölf tar sig rätt, ett förhållande som medafsesnde å vär långa gräns vore mer än sorgligt. Till äfventyrs skola också de svenska myndigheterna, eller lagstiftningen, veta att träffa sådana mått och steg, hvarigenom mxn i någon mån bjelper sig fram; ehuru otvifvelaktigt på bekostnad af grannsämjan. Vi hafva redan hört uppgifvas ett fall, der konungens befallningshafvande i Wermland, genom att taga i mät betydliga skogsmarker tillhöriga en norrman, vetat att gifva kraft åt domstolens utslag, och vi äro öfvertygade att exemplet skail mana till efterföljd. Det vore beklagligt om man inom de begge staterna änyo skulle skrida till sådana represgalier, hvaraf vi i det för få år sedan inträffade sockerkriget sågo exempel. Knapt har förbittringen deröfver lagt sig, förr än män synes färdig att börja på nytt. Vi hoppas likväl att storthinget skall hafva nog upplysning och rätträdighet för att i detta afseende lyssna till biliighetens fordringar, som här otvifvelaktigt äfven äro klokhetens.