Aftonbladet – 17 september 1857, sida 2

AA ——L—LALL Alfred! Jag vill tåga afsked af Alfred; söta onkel, låt mig gå-in till Alfred! Den främmande herren såg frågande på Lovisa, som upplysande sade: -Det är en liten fattig gosse, som bor här inne på gården och som ofta fåttleka med Amalia; om herr majorn tillåter, skall jag följa lilla Amalia in till honom, ty han ligger sjuk. Jas gör det :då; men skynda dig; Amalia lilla,, sade hennes onkel under det han steg upp i vagnen, ? Den lilla flickan sprang tillbaka in på gården och bultade på dörren till det hus der Alfred bodde; En. qvaf. och otreflig luft slog emot henne i rummet, der den lille gossen låg i en sou;kig säng, ett rof för en häftig feber. Han räckte .sin lilla magra brännheta hand ät Amalia och log emot den enda varelse, gom visat honom ömhet och som han sjelf älskade. Nu reser jag bort; Alfred, med min onkel, och det vore nog roligt om Jag bara fick taga dig med mig; sade Amalia, med tårar i ögonen. Du får så ledsamt, stackars Alfred, nu här hemma på den smutsiga gården. . Ja, nog var det ledsamt att: du reser din väg, Amalia lilla; min moster bar sagt, att när jag blir bra, så skall jag i lära till en kopparslagare, och det blir kanske roligt, svarade Alfred, liksom för att tillfredsställa Amalia. ; Adjö, adjöl ropade den lilla flickan i dörren, då Lovisa förde bort henne, och kys. ste på fingren åt sin lekbror, som hon nu såg för sista gången. RS en Alfred drog det trasiga täcket öfver hufvudet och gret, när han hörde vagnen :ulla bort med Amalia och hennes onkel. Sexton år derefter;-8amma natt som spöket i det gamla buset i:grönden-skrämt de båda barnen, for Amalia hem ifrån en bal, — Strås