DAGDRIFVERIER OCH HDRÖMMERIER. ÖLÄUVDE GERARD. (Gö) Jo, i nått då det var alldeles förkt så kom jag ätt gå upp beh se åt fönstret med detsamma, och då såg jeg ett hvitt spöke; som kom ifrån vagnsboden här och gick tvärs öfvet gårder till hörnet derborta. Det flög så lätt och fort som sn fogel och rörde. knapt vid fnarkeh och försvann rakt i väggen. Meti moster ville inte tro mik och så att jag drömty nör jag tältö om det i mörse: Alfred, söta Alfred, se derinne i vagnsbodenin Kviskade. Amalia, andlög af rädsla. Det 1öf sig uätder det hvita täcket der:.: Ser du hur det lyfter och sänker sig? Alfreds ögon följde riktningen af hennes blick, och antingen hågon lefvände varelse verkligen låg i en af de gamla vagnarne un. der mättan; som betäckte den, eller draget ifrån tågon böndetslagen futa satte tyget i rörelse, eller inbillpioged ensam åstadkom den; nog afy Alfred tyckte sig äfven se detsamma genom de dammiga fönsterrutorna. I de båda: barnens (inbillning, förut upp skrämd genom den Berättelse de åhört och minnet af sagan om de döda, som moster omtalt, kunde det bloit vara ett spöke, söm nu gömde sig iden-gamla boden, hvilken aldrig varit upplåst på flere år och dit flärg någon gick. I detsämnia hördes Louises röst, som. ropade lilla Amalia... Men liksom förstenade af rädslåg bade dö både barnen ovilkorligt omslutit, Bvarahdra och, wakände sig upp på stenen, der de suttd, tryckt. sig intill den lilla dötreir nrellän båda husen, ock stirran: ) 5e Aftonbladet mt 208—213.