icke längre de båda barnen. Den öfverdrifna berättelsen de nyss hört; uttalad med käringens skrällande och obehagliga röst, hade uppskakat. deras inbillning; de sutto helt tysta qvar ännu sedan qvinnorna aflägsnat sig och solen försvunnit bakom hustaken. Det hade blifvit skymning i gränen, och klockorna, som förkunnade aftonsångens slut. genljödo genom luften så hemskt och högtidligt; .rasslet af hängbjörkens grenar, som 0ade: emot väggen af huset, lät så hemlighetsfullt i deras öron; de tycktes liksom ön ska att gå sin väg, men suto ändå qvar och tryckte sig blott närmare intill hvarandra. Man säger i allmänhet, att barndomen ät en lycklig ålder; men jag vet icke om jag kan instämma dernti; vi vandra då uti en så trång krets af ljas, liksom den hvilken går i mörkret med ett ljus i handen, han ser blott de allra närmaste föremålen. Man säger väl att barnets sorger äre så flyktiga, och det är sant, men dess glädje är också så färglös och matt. : Osh om lidandet kanske kännes mindre bittert för ögonblicket, så lägger det ofta grunden till ett svårmod och en sjuklighet i lynnet, som fortfar ännu sedan orsaken upphört. : Så tycktes åtminstone vara förhållandet med Amalias lille lekkamrat. Hans bleka ansigte och stora melankoliska ögon, hans ytterliga magerhet och långa silkeslena bår gåfvo honom en prägel af drömmeri, svårinod och lidande, som oemotståndligt rörde den som betraktade detta barn. Man såg ät han var en af dessa arma varelser födda i hemlighet utan samhällets tillåtelse, utan att någonsin ha känt en mors kärleksrika blickar hvila på hans ansigte — denna sol hvarförutan de små varelserna tyna liksom plantan i mörkret — och uppfödd hos en af dessa eländiga dqvinnor, som lefva af en industri, hvilken huivudsta