med. brädlappar bygtett hus, och samlat.en mängd små porslinsbitar uppradade deromkring; och hit, till denna föga angenäma lekplats, stälde de nu sinasteg. Amalia satte sig på den stora fyrkantiga sten, som utgjorde trappsteget; dörren -på planket -var stängd, och Alfred. började inreda ettstall åt den granna hästen. S Men härtill fordrades i hans tänke en -betydlig utvidgning, pan måste lossa ännu en sten ur stenfoten, och detta var intet lätt arbete. Amalia måste hjelpa till; båda arbetade af alla krafter och slutligen, med tillhjelp af en gammal rostig knif utan skaft — hvilken Alfred hittat och förvarade bland den dyrbara samlingen af gamla knappar, glasbitar o. d. — lyckades de ändtligen lossa den stora stenen. -Nu var öppningen tillräckligt stor, Alfred trädde in hela sin arm: och ändå kände han intet hinder, det behöfdes blott att man gräfde undan jorden och murbruket för att få riktigt snyggt och städadt. Amalia fick emellertid i uppdrag att af de sparsamma grässtråna gården samla foder åt hästen; men knapt hade hon aflägsnat sig, förrän ett rop af hennes lille lekkamrat kallade henne tillbaka. : Se hvad jag hittade, när jag rakade fram jorden!. utropade gossen och framdrog ett litet bylte, som barnen hjelptes åt att uppveckla. Det var en smutsig dad omkrifig en kni i en slida af skinn. ; Fy, så smutsig ! sade Amalia, ryckande på sin lilla röda läpp, och lät näsduken falla och grof näsduk, linmedbenskaft, instucken till ken. z Det är blod på den, tror jag ? inföll Alfred, betraktande de mörkröda fläckar, hvarmed den var betäckt. SE Ja, vi ska icke bry oss om: det-der, för