Aftonbladet – 14 september 1857, sida 2

hd rr rutten ot SN a kså en porslinsbit med guldkant och en klippt pappsradocka. Båda två vandra hand i hand upp till planket, som slutar gränden, der en hög af gamla bräder ligger uppstaplad, för att bär i ro kunna tillsammans ;beundra dessa saker. Alfred berättar henne att han fått hästen af sin mor, som hvarje söndag besöker madam Lundin, hos hvilken han är inackorderad och som bor inne på gården Kos Amalias mormor, och att han af en annan gosse bytt sig till pappersdockan för en mycket slät och vacker buteljbotten, som kunde nyttjas till trissa. Den murkna brädhögen är emellertid ioke blott i lilla Amalias tycke en angenäm hviloplats, ty tre stycken -madamer i varierande söndagskostymer ha också slagit sig ned på detta sommarnöje öfverskuggadt af planket och parfymeradt af en bred ränsten, som, framsipprande sitt stinkande innehåll genom en stenmur, flyter förbi och fortsätter sitt lopp hela gränden utför. z De båda barnens halfhöga dialog afbröts emellertid efter några ögonblick genom ett utrop, som väckte ieras uppmärksamhet. En af dessa cöndagsfruar, klädd i svart tyllnegligg, som sitter öfverst på bräderna, har länge med ljudelig röst och lugnt ignorerande sina många misstag läst Folkets Bösto för de öfriga. Det är ett mord, begånget på en krog, berättad på ett rått och vedervärdigt sätt, som väcker åbörarinnorhas lifliga intresse och kommer de båda barnen att nyfiäna och rysande lyssna med uppmärksamhet. Ja, jag hor då aldrig estimerat sjömänv, utropade den ena qvinnan, när läsningen var slut, de äro så vildsinta och farliga... När jag konditionerade på krogen Amerika hös min moster, så var der väl en hundrade slags. mål, och alltid var det sjömän som var värst.,