Aftonbladet – 14 september 1857, sida 2

brädhögen, det är så roligt, frågade Amalia och fästade sina mörkblå ögon så bedjande på sin följeslagerskas ansigte, när de kommi: utom dörren. Ja, alltid kommer ni och ber mig att få leka på den otäcka brädhögen, bredvid ränstenen; jag kan då inte begripa hvad ni finner för nöje der; iag är säker att hennes nåd aldrig skulle tillåta er att gå utom porten, om hon kunde föreställa sig att Di hade sådana upptåg. Goda, snälla Louise! bara denna gången. Alfred är der ute och har en så vacker häst att visa mig, fortfor Amalia bevekande. Ja, det är just olyckan att jag aldrig kan neka er något... men om hennes nåd visste det, knotade Louise, som tydligen, oaktadt sin skenbara ovävlighet, var ganska svag för lilla Amalia. Se så, gå nu ned och sätt er hos Alfred der ute, men spring icke med de andra barnen ned åt gränden; hör ni det, fortfor hon, tillknytande banden på Amalias lilla hatt. Jag kan då se till henne emellanåt genom köksfönstret. Den der Alfred är en liten snäll och anständig gosse... Stackars barn! bon har bra ledsamt att jemt sitta instängd här också, mumlade Louise balfhögt för sig sjelf, i det hon stängde dörren. Amelia sprang emellertid genom den smutsiga fortgårgen ut i gränden, der barnen, Församlade uppe i hörnet bredvid planket, der solen ännu kastade några strålar öfeer taken bakom, höllo på att under Kögijudt prat och kif leka en lek med små stenar och porslinsbitar. a Lille Alfred, som både genom sitt utseende och sitt stilla väsende utmärkte Big framför de andra, skilde sig genast ifrån Ieken och sprang emot Amalia. Han. har så mycket mh visa henne, utom den eldröda hästen; han har