DAGDRIFVERIER OCH DRÖMMERIER. AF CLAUDE GERARD: () Min bästa vän, vi känna en gång det straft som följer dylika förseelser, och detta straff är det allmänna föraktet. Nåväl! den qvinna; som kan trotsa detta, är icke mera qvinna, har sjelf uteslutit sig ur societeten, hon vet det, och bör icke beklaga sig, så mycket mer som hennes eget samvete bekräftar rättvisan deraf. Hvad är det som höjer oss öfver hopen, om icke våra seder och våra tänkesätt, strängheten — i fall du vill kalla det så — deruti är just vår heder, och ett fruntimmer, som kan helt och hållet glömma hvad hon är skyldig sig sjelf, sin familj och sitt namn, kan man möjligen beklaga, men man känner henne icke mera, och det bästa man kan göra är att glömma henne, sade friherrinnan med en min af så mycken värdighet och öfverlägsenhet; hennes vackra ansigte fick en sådan pregel af renhet och djup öfvertygelse, att Ebba slog ned ögonen likt ett obetänksamt barn, och sade med en något osäker röst: Men, Mathilda, likväl skall jag alltid försvara och beklaga den stackars fru T., ty hon var aldrig lycklig i sitt äktenskap, och hon älskade djupt och verkligt dena der herr. .. Tyst, min lilla Ebba, det här är ett alltför delikat ämne att afhandl!a så här isocieteten, sade halfhögt en gammal fru, som med oro obzerverat den uppmärksamhet detta samtal väckte, och nu hastigt bytte om ämne för konversationen. ; Hvad var det för en histöria? frågade () Se Aftonbladet n:r 208.