Aftonbladet – 9 september 1857, sida 3

bete inom-.den lektion, tillhvilken han egentli blifvit, utnämd,j utan fordrar, för. att; med oblidkelij stränghet. kunna utkräfva dessa föreskrifna 20 åa 2: timmar, att han äfven skall biträda i andra lektions Ämnen, som kunna vara för hans hufvudämne mer eller mindre främmande, Då härtill kommer att lä Beåret blifvit ökadt med sex veckor, så fordrar der hya skolstadgan af hvarje lektor omkring 720 .å 79( lektionstimmar om året, då 1820 års skolordning åt nöjdes med 256. Arbetet är således för dem, som skola läsa 22 timmar, mer än tredubbladt, för de öfrige föga mindre, och göres tyngre och obeqvämare Bfven Aderigehom, att man tvingas att sysselsätta sig med flere heterogena ämnen på en gång och behand: la ynglingar af högst olika kunskapsgrader. Härtill kommer dessutom det myckna arbetet utom, läro. rummet med enskilta förhör, skrifböckera granskning dch korrigering, oppsatsers författandes.och dylikt, hvilket hvarje skolman,.som pröfvat saken, vat vara vida. mer tröttande och nedtyngande för både kropp och själ, än arbetet uppe på lektiopsrummet: Detta om lektorerna.sAdjunkterne, jemförde med-de fordna kollegerna; hafva väl icke fått sitt arbete till samma grad förköjdt som lektorerna, af det naturliga skäl ått kollegernas tjenstgöring enligt 1820 års skolordhing upptog alla lektionstimmar i veckan. Men äf ven de hafva gått tbiste -om den lindring i arbete, som åtminstone på många ställen. föranleddes af 1849 års anordniogar, och dessutom, liksom lektorerna fått sex veckors ökad -läsningsskyldigbet. Vi se således att den nyaskolstadgan är strängare än någon af sina föregångare-i sina anspråk på skollärarnes arbete. Detta anföres likväl icke såsom något klander; utan vi äro tvärtom öfvertygade, att hvarje rättskaffens skolman villigt och gerna använder all sin tid och alla sina krafter för att i mån af sin förmåga verka i sitt vigtiiga kall; och gerna försakar egen beqvämlighet, blott han sersatt det helas framgång och väl derigenom befordras:Sverges skolmän känna sina. plikter, men de hafva ock sina anspråk på att, liksom hvarje annan redlig embetsman, se sitt arbete af staten skäligen lönas, att se sid: egen och sina familjers tarfliga utkomst betryggad, och att icke behöfva på mellanstunderna efter ett träget arbete förtäras af näringsomsorgernas frätande kräfta. Låtom oss undersöka hvilka utsigter den i Kongl. Maj:ts proposition föreslagna nya löneregleringen i detta afseende öppnar: , Förut gällande lönestat bestämde skollärarnes löobr till den ojemförligt största delen-i spanmsl, som atgick in natura. Beloppet var således under olika år högst olika, under intet likväl tillräckligt för inoehafvarens bergning om han egde familj. Detta tycktes ej heller hafva varit meningen; ty läroverkstjensterna voro eller betrsktades åtminstone allmänt såsom exspektanstjenster, hvilkas innehafvare egde sin lön och sitt mål uti något afcstiftets bättre påstorater, dit den förhöjda årsberäkningen öppnåde en gen och säker väg. Ja 1820 års skolordning ålade till och med uttryckligen biskopar och könsistorier att, när någon skollärare. oklanderligen tjent som ordinarie i 10 år, Nafva sig dess befordran synnerligen om hjertat-Helt annat är förhållandet på. Man bar å ällå håll talat för skilstmiessan meljah kyrkan ock skolan, öch blifvit allt mera ense om ktt en sådan borde ega tum. Visserligen förbjuder ingen lag:skölläraren att söka befordran. inom. kyr: kän; men då ingen förhöjd årsberäkning längre. gör det möjligt för honom att ännuisin kraftfullare ålder beträda denba nya bana, tro vi att deflestä skolmån af rena samvetsskäl. hädanefter skola afhbållasfrån att åt kyrkans ansvarsfulla tjenst erbjuda i skolan redan förslitna: krafter och begära att på gamla dagar få skörda på fält; derdei sina verksammare lagar intet utsäde Hedlagt. Kyrkan kan och bör icke vara någon pentingersättning för utarbetade skolmän; dess indrägtiga pastorater icke längre målet förskolläfarens Hopp och. lönen för hans arbete. Hvad: örbjädes honom då i stället? Jo, i fall han är lektor, högst 3200 rdr, i fall han stannar inomiad: jubktsgraden, högst 1800 rår, allt riksmynt. Vifråga hvar och en, som bar någon insigt i saken, om ban ander den hu inträdda prisstegringen på alla förnölebheter ånser dessa summor värdiga att uppställas sorh de högsta målen i inkomstväg för män; hvilkas förberedande studiekurs varit en af de mest omfatadde och grundliga, ochhvilkas kall är ett af de vigtigaste och aösvarsfullaste af: alla, i hvilkas hand, så att säga, ligger fosterlandetshela fraintid, då till lem blifvit öfverlemnad daningen af blomman blånd ess ungdom. Vi älska icke jemförelser, men SOpna ock icke vid enblick på siffrorna i de löneförhöjvingar, som under de olika hufvudtitlarne begärts, indertrycka den frågan: hvärföre har läroverksstaten lifvit så styfmoderligt behandlad? bvarföre äro dess öner öfverallt knappare Ttillskurna än de för motsvaade grader inom andra verk och körporatioher? 5sken kan dock ännu-bjölpas, om rikets ständer med den liberalitet, de vid denna riksdag i så många fall idagalagt, behjerta knapphetencaf de förskolstaterna begärda anslag; och höja desamma till mera: öfver: nsstämmelse möd tidens behof och med hvad för ndra stater blifvit begärdt ocHbeviljadt. Hvar och n, som eger någon erfarenhet af den dryga lefnadskostnaden, åtminstone i.de dyrare städer, der de flesta af våra fullständiga läroverk-äro förlagda, kan tan tvifvel intyga, att äfven de högsta af de af K. M:t begärda flöner äro alldeles otillräckliga för itt:derpå lefva anständigt med familj, följa med sin id:i vetenskapligt hänsetnde och bekosta sina barn len uppfostran, .som-hvarje öm:faderc så gernå: vill bereda dem. Man. invänder kanske: skolläraren behöfver ej ha någön familj) eller hans barn behöfva ingen köstsam uppfostran. Vi fråga, vill man på fullt allvar neka skolläraren den vederqvickelse han efter lagens mödor i familjens sköte kan hämta; vill man betaga honom medlem att genom inköp af böcker och annat vetenskapligt tillbehör underhålla och vidga sina studier; vill man slutligen förneka hans barn möjligheten att erhålla den uppfostran, som det just ir hans kall att meddela åt andras? Behandlas skolärären med sådan njugghet, ja hårdhet, så tro vi utt lingen skolstadga, vore hon för öfrigt än aldrig å förträfflig, skall förmå ätt gjuta lif och kraft i vårt undervisningsväsen: Roligionsfrihetsfrågan. Anförande på riddarhuset af hr LT. J. Hjerta.