Aftonbladet – 8 september 1857, sida 3

rit i nära 50 år i statens tjenst, då jag tog afsked, har ej annat att lefva af än pensionen, och denna bar de sista åren varit otillräcklig, så att jag måst sätta mig i skuld, hvilket är hårdt på gamla dagar. — Jag sökte då trösta den gamle mannen med den föreställningen, att staten, om den såsom motiv för löntillökningen antäger den dyra tiden, icke rimligen kan förbise deras behof som hittills skolat, vare sig som löntagare eller pensionstagare, lefva af statsanslagen, hvadan det är till förmodandes, att de nya anslagen destoheldre komma att verka retroaktivt, som, enär det icke med full bestämdhet kan afgöras, att den dyra tiden oförändrad kommer att fortfara under hela den s. k. statsregleringstiden, eller 3 till 4 år, det deremot är ovedersägligt, såsom af erfarenheten redan styrkt, att den i de 3, elier åtminstone 2 senaste åren existerat och högst menligt inverkat på embetsoch tjenstemännens ekonomiska ställning och bestånd. Och att de bädanefter blifvande pensionstagarne skulle under oförändrade omständigheter hafva större behof af tillökning än de pu varande, får man väl anse som en absurditöt. Tack, min herre, för den välmenande trösten, svarade den åldrige hedersmånnen; men nu har riksdasen räckt ett balft år och ännu höres intet beslut af, och medan gräset växer dör kon. Z—r