Aftonbladet – 3 september 1857, sida 1

tigt springer,, sade Carlina. Tack, Adolf, tack, min gosse ! Men lek nu sjelf med honoml Hvad den. gossen ändå har för ett godt bjertan, sade. prostinnan, alldel:s som. salig Adolf. När han. någon. gång gjort eller sagt något, som jag icke tyckte var riktigt, så visste han aldrig huru han skulle göra vg lad igen, och gaf sig icgen ro.n z Jaha det är ändan år avidern, sade Amy. Jag tackar Gud i allan tid, för det han varit så nådig och gjort mig till enxiktig men! niska och icke till en dufvoliknelse Ja ja, Amy, du tycker nog så du med, fastän du är allt för qvinlig och finkänslig att erkänna, att ingenting på denna vida jord är odrägligare än sjelfsvåldiga, skrikande barnungar. Nå, huru många af den varan har er förträffliga Aurora ?, Inga egna barn.n Nå, det var en lycklig menniska. -Ja, Amy, huru pass lycklig hon finner sig med denna sorts lycka skall du snart få te. Hon kommer der.p Aurora Thormann kom också ganska rikigt på den lilla gångstigen, som ledde ge-. som ängen från hennes hem till Carlinas. Framför henne sprang en pojke, som kastade. rissa, och bredvid henne en flicka, som helt: veskäftigt höll jemna steg raed henne: Nej, se der kommer Hedda med! ropade Ada, .som hittills sutit tyst vid fönstret och nu i nast fick på sig sin lilla kråks:och stack afp ut. Ada hade på landet fått en helt annan färg in hon hade i stadens qvaim. Huru det än ir, Så äro städerna en sorts dtifbus, der blomnorpa lätt blekna i sin knoppning... De der korsande gator a, stenläggningen, de tätt sammanbygda husen, allt bidrager att göra en atad sund och opassande till ett barnahem, Det igger någonting sorgligt i att en massa barn