Aftonbladet – 2 september 1857, sida 2

godt, ändå är hon glad, småningom, utan att märka det, sjunkande i grafven, som ett blott minne. Då jag koramer, måste jag sitta hos henne och hälla henne i handen, och då berättar hon om sin fröken Aurora och om gamle Norrbin. Ack, Carlina! det fans kärlek och fördomar äfven för femtio år sedan, och ännu är det så. När skall det bli annorlunda? Jag har bestämdt beslutat att detta bref skall afgå i dsg, eljest får det åter ligga och hvila, och så blir det längre eller skrifa det om; men det må gå till dig. Hvad jag sagt om Aloys träffar nog in på din man också. Karlarne äro sig tämligen lika, och äro alla ibehof af vård och tillsyn. : Aloys helsar mycket. Jag har velat att han skulle läga brefvet; men han harinte tid. Jag talade ändå om att jag nämt om hans sköna tjära, och han bara skrattade och sade: Det må Carlina gerna veta, hon må gerna se hvad bråk du har med din herre, och man. Ja, herre, sade han, den elaka mennisgkan. En präktig herre just! Nu står han här och tittar öfver min åxel, och läser hvart ord jag skrifver, således får 3u icke veta mer än det du vet förut, eller att jag är din tröfasta syster Aurora Thormann.n Vårdagarne påföljande år. Vi hafva sorgliga dagar att måla, ch detta! fastän våren jus; nu började (i medlet af Maj! nemligen). Under vintren hade Berndtsson visserligen varit svag; men det oaktadt hade den friska, klara luften gjort honom godt, så att ban till och med kunnat gå ut och sjelf började hoppas att ännu ett år kunna få vara hos sin Ada. Men på våren försvann detta hopp, då han på en gång föll i en aftyningsfeber, som på