Aftonbladet – 26 augusti 1857, sida 2

Man måste medge, att det i benmjölsfabrikationensidå ligger någonting storartadt, men det är sublimt af det slaget, som kommer håret att resa sig på ens hufvud. Här är ej endast tendensen den, som hos allmänna rösträtten och sticktröjorna, att nivellera menskliga stånd och vilkor, men att nivellera alla gracdationer inom hela den animaliska verlden. Benmjölsfabrikationen jemnar ej blott alla särskilta menskliga förhållanden; skönhet, otäckhet, ungdom, kropsligt förfall, välmåga, misere, höghet, slafveri, snille, fånighet, — den sammanblandar äfven, utan att låta sig af något genera, menniskan, skapelsens herre, med djuret, Detta är det hemska och alldeles uniqua vid besagda procedur... Jag vet ej om ni riktigt tänkt er en fabrik för benwjöl... Det är ett etablissemang, som icke behöfver vara så fasligt stort, för att ändå leverera pr dag ett ganska betydligt qvantum af ett mjöl, väl ej så fint som t. ex. strösocker, men likväl rätt väl krossadt och sammalet. Till detta etablissemang föras hela lass med gamla bef, det mesta samladt efter med hälsan förtärda kalfstekar, rådjur, lamhufvuden, refbensspjell, efter slagtade hästar, skjutr a hundar, sjelfruttnade kattor o, s, V., men dessutom äfven allt hvad från gamla kyrkogårdar tid efter annan måste bortförak för att ej förvandla hela terrängen till en benhög, der ingen ärlig kristen menniska mer skulle få plats. Allt detta betalas med en spottstyfver efter viktualievigt. Rudimateriet kastas upp i en hög, derifrån det allt efter behof skyfflas in i fabriken. De ofvannämda klubborna förädla bär massan till benrmjöl. Man förstår visserligen, utan närmare på pekning, att vid detta behandlingssätt ingen sådan konsideration förekommer, som vid an.