ren, fastän han sjelf störtade sig i förderfvet och gjort mig många sömnlösa nätter. Och det är just derföre han nu ber mes: dam om förlåtelse... Jag är den der Ernst, madam, samma menniska, samma vindspelare, samma pojke som förr., Nej, herre Gud, är det Ernst? Herre Gud, och så stor och så vacker! Ja, må tro det, skrattade Ernst. Gud vet om jag varit så här stor och stark, om Jag måst sitta och tumma på ett orgelverk i hela min ungdom. Nej, det kan nog hända det, herr Ecnst. Nu fick den unge mannen nödvändigt sätta sig ner bredvid gumman och berätta. Kantorn tillkallades, och slutet blef, att de begge förbehöllo sig en påhelsning nigra dagar derefter. Jag mias nog, att han drack kaffe gerna — det var det enda tingliga med den vildbattingen — och så stal han skorpor ifrån mig, mins Ernst?... förlåt, lille kapten !s Åhnej, säg Ernst, Helt eimpelt. Åhja; det går också an... Jo, ban stal skorpor från mig; men bjuda lönade inte mödan, ty då grabbade han till alldeles som en varg. En hel skorpkorg gick åt till koppen. Jo, det var en vacker fogel att hal Det var en riktig gökunge i sparfboetn, iaföll Ernst. Ja ja, madam, jag hugger nog för mig nu också. Madams skorpor voro sö möra, det mins nog jag. Ja, det beror på jästen, det; bara man får god jäst, så blir det nog -bra. Men nu är det knapt möjligt att få god jäst, sedan allt dricka skall smaka som malött. Åhjo, mamma har allt goda skorpor nu också, anmärkte kantorn, vänligt blinkande. Och godrån skall ban ha, det kunde han också med, det mins jag. Åbja, på det hela ;å föraktade ban ingen Guds gäåfva. Men när jag ville lära honom fiagersättningen, då flög han sin kos, gunstig herrn, Jo, det var vackert! När sen her: Norrbin kom till osz, ;å blef han riktigt ond på mig och menade på att vi låtit Ercnst fara illa, och sade, att