namn defde ännu qvar kärt och aktadt i den lilla församlingen, och detta, fastän den nuvarande kyrkoherden var en rar prestv, med herrliga gåfv 1, han också, kanske mera gåfvor än prosten Frykner. Men den nye kyrkoherden hade ej haft tid på sig att, som salig prosten, under en ling följd af år uträtta mera genom sin vandel än genom sina ord — denna tysta predikan, som verkar mera än all annan, då presten föregår sin församling i tro, i tålamod, i välvilja och rättrådighet mot hvar man. Otur är alltid framme. Fruarne måste ut i en flygel, för att se på madam Österberg väfvar, under det att Erost och kantorn ganska lifligt samspråkade i den större stugan och Carlina i en liten kammare bredvid hade så fördjupat sig i en bok (om hon läste eller icke är ej upplyst), att hon rentaf glömde att följa sina begge förkläden, mamma och Cecile. Kantorn var dock ett ganska passabelt. Men med ett: Det var sant! Kommer genast tillbakal for gubben på dörren och ned i väfkammaren; ty han hade sjelf räknat ut mönstret ur Ekenmarks väfbok och gjorde sig en ära af att förstå den saken mera vetenskapligt och grundligt än mamtoa sjelf. Ernst visste nog, att Carlina satt derinne, och skyndede dit. Carlina, sade han; se på mig, Carlina! Ni är så främmande mot mig, och se det svider i själen ... det får ni icke. . Carlina satt orörlig. Hon svarade ej ett ord, utan tänkte: Herre Gud, om mamma ville komma !l i. : Carlina,, återtog Ernst och satte sig midt framför henne, jag vet ej hvad jag skall säga er; men mycket skulle det vara ändå, mycket, mycket! Ser ni, jag är en fattig gosse, som; en gång just från detta hus begaf mig uti verlden. Allt är sig likt, allt, allt. Det var! mitt första hem; nu har jag intet hem, iagen,. som håller af mig, ingen, som jag får tänka på, när sjön vräker öfver däcket och lifvet. står på spelln : Han tystnade.