Aftonbladet – 20 augusti 1857, sida 2

i Mn a0m sigiller.. Hvem kunde tro; att sigille skulle kunna efterapas. Ja, stackars hennes nåd! suckade kam. merjungfrun, som dock ej i sitt hjerta tänkte annat än: det. var rätt åt dig! Om ändå någon öppnat mina ögon och sagt mig hvilken bof han var., Detta hade ändå många försökt; men majorskan blef, så snart man aldrig så litet vid. rörde den strängen, alldelesursinnig och hör. de ej det allraminsta; ty fältkamrern war er så artig: karl och således en. ädel menniska, det var klart. Nu åter hade ingen velat upplysa henne. Att hon icke velat ha någon upplysning, att hon som ett sjelfevåldigt barn blundat med vilja, det hindrade hennes fasta tro-på-sin egen vishet och ofelbarhet att se. Äfven nu blundade hon: med vilja. Det var hennes öde att icke vilja se, fastän hon uti fullt mått hade förstånd och förmåga att kunna det. Huru är det med stackars Bettina? Hon tror visst jag är ond på henne, stackars barn oc Jag är bedragen; men hon ännu -bittrare än jag. Den bofven till och med narrade från henne det-lilla gulduret, som -han föregaf sig låta laga. Han röfvade allt, det utskummet! — Bettina berättade, att hon lemnat honom allt; och jag, som sjelf varit god och redlig i allting, kunde icke föreställa mig annat än att han ämnade sin fästmö en kadå och sade: Paus på att du får ett eylinderur i stället — jo vackert; han. bestal sin fästmö, på det enda dyrbera hon egde ... Gå upp till: fröken och säg att middagen är färdig. Söta fröken Bettina!, bultade pigan och ropade. Lilla röken Bettina! Allt var tyst derinne, Är fröken vaken? Maten är färdig, klookan är ett.o Intet svar. Nu bultade pigan bårdare och siog allarm. Fröken!... Herre Gud, hon är väl inte död h:ller.n Är det du, Sofia? hördes en svag röst in