Aftonbladet – 20 augusti 1857, sida 2

mV MV HV An sprida glädje omkring oss och ändå nå vårt. Frykner, en kall:och bakslug menniska, hade lefvat i öfver femtio år utan att någonsin hafva sjelf blifvit narrad, blott derföre att han ej råkat någon qvinna (ett besynnerligt undantag i sanning), som det allraminsta förstått att använda sina gåfvor, ända till dess han råkade mig; och mig. trodde ban, för mig blottade han hela sin usla själ och gladde sig åt att han, en karl, kunnat vara så slug; åt mig lemmnade; Hat slutligen helasin förmögenhet ... Stackars Frykner! Din älskade Bettina skall nog använda !penningarne utan din hjelp eller ditt förmynderskap... Man har gjort oss till slätvar, mån får tacka sig sjelf för om slafven griper till förställning, till list, som värn mot er lagstiftningsmakt och ert väld. I samma mån qvinnans frihet tryckes ner, i samma mån blir hon listig och förslagen och gäckaralla försigtighetsmått, Hon växer då en blomma i mörkret och letar med ormlika, smygande refvor efter ljus och lufr, och ingen vet om. dessa rötter, grenar eller blad, då de tränga sig fram genom de mest fördolda springor, på smygvägar till sitt mål. Klaga ej då, att: den svaga stängely spränger edra murar eller förstör edra stolta bygnader i grunden! : Hvarföre fick hon ej lus och luft? -Hvarföre tvingades hon att smyga sig fram till det, som är hennes rät tighet lika väl som er — den att lefva och njuta af-sol:och värma, att blomma och bära ädla frukter ? . fö Bettinas ögon, eljest så leende och sluga, bade under denna monolog någonting vackert och sant i blicken. Dz:t var en dålig sak hon försvarade, men med en sanning; vapnet var ärligt, fastän användandet falskt. Om man visste allt, började hon åter. OmM jag en gång icke mers skulle kunna dölja mitt spel, ba! man zkulle förakta och förbanna mig... Ack, om det verkligen fin. nes en dom efter detta, en linie, der intrigens trådar ej mera vilja hålla, skall der min dom bli så hård ? Hon suckade djupt. (Forts,)