Aftonbladet – 17 augusti 1857, sida 2

som liknade vrede; men hon lugnade sig genast och sade: Säg pappa att jag kommer genast ! Man misstror mig, mumlade hon sakta vid sig sjelf. De känna mig icke !p Kommer fröken ? frågade baronen. Ja, genast, sade hon, blef Mallas svar. Föräldrarne voro nu i det stadium, att de höllo på att öfvergå från ett fast beslut till ett motsatt fast beslut. Det var en sorts soluppgång i deras sinnen, ett tillstånd, under hvilket mörkret viker för en sol, som ännu är under horisonten. nJan, sade friherrinnan, jag säger uttryockligen, käre Waldner, att jag icke vill sätta mig emot deras förening, om det så är Guds vilja., Ja, det är klart, Guds vilja lönar det ej mödan att spjerna emot, yttrade baronen, som ännu lika orolig trippade fram och åter på golfvet, emellanåt gnuggande hände:na. Aurora inträdde och lemnade sin far ett oförsegladt bref. Bäåronen darrade; då han mottog det; men rodnade och bleknade ömsom, då han läs.e det. — Du har då verkligen friat sjelf 2 Ja, min farl RR Då är ju saken objelplig... Men huru kan en flicka så glömma sigl, Jag kan ej säga er allt nu; men jag har verkligen friat. till Thormann ... Omständigheterna skall jag framdeles berätta. Emellertid, tro mina ord, fastän jag nu, på sätt och vis, tagit första steget, så har jag icke glömt hvarken mig sjelf, min heder eller den kärlek jag är skyldig mina föräldrar. Baron betraktade sin drotter uppmärksamt, liksom han velat i hennes ögon läsa om det-. ta var sanning eller en nödlögn. Men Aurora blickade så ärligt på honom, att ban trodde henne och sade: aJag skell skicka af brefvet; lofva mig, att du icke skickar något särskilt!:-Din mor och jag skola vidare öfverlägga Lugna dig, Aurora, och var stark ! tillade friherrinnan. . N Öfverläggningen blef ej synnerligt lång. Försoningsscenen mellan .de begge gamle hade gjort dem begge försonliga. En hel hop fördomar föllo som : fjäll, det ena efter det andra, från deras ögon. Kanske för första