Aftonbladet – 6 augusti 1857, sida 2

pa för en idg; ochså länge måste vi-också, vi män, göra oss till ett slags oupphinliga idealer för all intelligens och allt vetande, och låta qvinnan, endast somen ödmjukttroende, utan all pröfning tillbedja vär öfverlägsenhet. Finge hon ljus i själen och förlorade tron på vår auktoritet, så afföll. hon snart från att vara täckelig sinom mannen; och skulle i stället beherrska öonom. De begge mensklighetens hälfter betinga ömsesidigt hvarandras själsodling, och då qvinnan fordrar en högre, än hon eger nu, är detta-antingen derföre, att hon tror att mannens: ljuskrets är så fasligt stor — detta är, med få undantag, ett misstag — eller också vill hon beherrska oss, och det tillåta vi icke, så länge vi ha lagen på vår sida och skifta den sjelfve. Carlinas hela uppfostran hade varit sann. Den ena vetandets gren hade vuxit fram efter den andra helt naturligt och utan särskilt inympning; ty menniskan har hvar för sig en fond af själslif, af sanningsbebof och ljustörst, och må hon då växa hvar i sin art, efter sin individuella natur, och blifva herrlig i sitt slag: Det kunde väl bli modernt att ympa äkta rogor på alla träd, som eljest skulle bära frukt, öch en förvänd smak skulle beundra dessa kronor, som blommade; men ingen dem skulle böra frukt. Så är det äfven med menniskobildningen. Hvar och en natur må, hade alltid fader Frykner sagt, understödjas så, att den utvecklar allt det herrliga den kan utveckla; Mo dermed är också all uppfostran begränsad. Följdes denna regel, som är så enkel och Hann öå hade ej mn af våra snillen behöft att försynda sig med sina: sSidenklädda pigor smån, ett uttryck, hvari det förargelseväckande återkastas på arten af vår qvinliga uppfostran.