Aftonbladet – 4 augusti 1857, sida 3

Och hvad han sjöng Fd sitt björtas lust, sjöng Frankrike efter med munter ton, och så han förde till mången dust. ej blott legioner, men en — natiot. Och-agade han hvad uselt var, det föll ej som slagsvärd tungt och bredt; men det var satir, söm hårfint far, och lejonet vred sig för myggans bett! Så Höll han de mäktige i sin Känd; så skrämde hän ulfvar och pantberdjur, så närde han frihetens heliga bratd, med — blott några visor! säg mig hur! Se detta är sångens eviga matt när den är en äkta, djup och sänt; när det i dess enkla ton är lagdt hvad ett folk sig hviskar man till man. När det är ett tidehvarfs själ deri, som bryter ut i en frisk refrain, när det är det ädlas ironi, som stämmer den veka lyrans sträng! Och måstaren då, — poeten, han, som sjunger ej mer, som dog i går; hat jordas i däg, fom ingen ann, med ett sörjande folk omkring sin bår. Men också der vid hans sista färd stå bundradetusen man på vakt; allt till hans ära, — den var han värd, — och — möd skarpa patroner, så är det sagdt. 0. 0. LANDSORTSNYHETER.