Aftonbladet – 4 augusti 1857, sida 2

oTyst, tyst red) sådant sade Becksten och slog upp döbatangerna. Hofmarskalken satt. derinie i en gungstol och tycktes betrakta en stor alababtergru af de tre -gracerna, hvilken upptog NN ställe i det med möbler, och; prydnader öfver: lastade rummet, som man i korthet kunde kalla praktfullt skräpigt. Han meöttog sina gäster med ett ointresseradt smålöje, söm endast folk med rang ega att. disponera.och som. lika. mycket skiljer sig från ett verkligt leende afvälvilja; som det hvilket nyttjas då mani vill varå nedlåtande. Hofmarskalken var också en man, som i verkligheten icke infretserade sig för något här i verlden mera än att. dag kom och dag. gick. Frågan för dagen var alltid den, huru dägen väl. skulle taga slut, och så gick det med stunderna, dagarna, åren, med hela lifvet. Och det oaktadt ansågs hofmarskalken för en den lyckligaste menhiska, just derföre att han ej .visste hvad han skulle taga sig. till och utan uppehåll vexlade med sina nöjen, hade midsg spelpartier, gjorde lustturer till landet och hufvudstaden, för att öfverallt lefva på samma omvexlande och ändå alltid enformiga sätt. Gästernä santlades småningom, man sorlade kring bränvinsbordet ock sörlade kring sjelfva bordet, ackompagnerade af knifvarnes slammer och slutligen af champagnekorkarnes smällande. Hofmarskalkenvar er god värd och i synnerhet skicklig berättare, särdeles sedan han druckit sina glas vid bordet och var något upprymd. I det tråkiga hvardagslaget var han en tyst åhörare af andras små historier, uppsög som: en ädelsten ljusstrålar utan att lysa sjelf; men då han bade gäster och var upprymd af sina egna viner (borta var vinet aldrig nog bra), återgaf han ett uppkok af allt gammalt och nytt, kryddadt med episoder, som gjorde att den ursprunglige berättaren nästan aldrig kände igen sin historia, som borttappades i mängden. sHvarom tala herrarne? frågade hofmarskalken kapten Gullgren, som i sällskap med