SAMHÄLLETS KÄRNA. NÅGRA BILDER:ARE ONKE L ADA M. () å Sällskapskretson. ; Döt finneg en hel hop. menniskor här i verlden, 50 mån icke te: notis om förr; änhäns delseri på et gang aytea fram dem på scenen. De äro å sitt slag alla lika märkvärdiga, lika beRöfligå, fastän de oftå öfverses: äff ven ät dn, s0t6 Uljöst forskar: Dessa hvar: dagsmenriskor.äroy som grässlagen, de som egentligen utgöra densstofsvegetationen, som täcka fälten med. grönska, och öfver hvilka lärkaån Sjunger i vårens; dagar. Men fältet är önt-bara; man gör sig ickecbesvär att tillse vilket släg af-gräsy söm formerar: sammetsmattan; det enda vi veta är, ått blomningen ipgentingiser utyjatt alltihop är grönt;-men, mår tro! or en ringblömma, en blåklocka, en lilja eller en tjärblomma resc;. sitt hufvud några tum högre, då se vi henne genast. Det är eri riktig blömma, det andra bara gräset. Så är det med mennisKörna, också, de store och Viste och ädle och lysande stå sorti en och annan grann kulturväxt midt i gräsvallen, ett mål för beundran; men nyttan — nyttan tänker ingeÅ pål . ; Ena sådan grann blommas strör ut tusende fröny-rhe? intet etda kan Blålrot i den bårda vallen; hof I fver och dör blott söm individ, då derpmapt; hvardagstnenni korna sammanfläta sina fötter och bilda en yta, som blott då plogen med våld klyfrer den ger rim för ett ädlare säde., I den Nilla staden våren hofmarskalk, som bodde i det stora hvita buset vid störa törget — en Jbefämfing, fom brukaw i städer med blott ett tårg.; Hofmerskalkeni! var gammal uggkark hellan: femtidoch sextiotalet, med ett;håf, som liknade silfver och hvilket () 30 bir 139; 140, 143—149, 151, 153— 155, 158—161, 164, 168, 169 och 171—176.