Aftonbladet – 3 augusti 1857, sida 2

sta fläkt, som fröfjumet fter iblommor: Hon saknar sin far, men Sörjer icke, så säker är honsom honom, der-hban nu är. . Det är en fast tro. Du vet, att-jäg Kvarken är så fromceller Bar en såren tro. Jag, som mångas andra, söker efter bevis, der det är alldeles nog att tro. Det är derföre det) gläder mig att jag återsett min mor; det är ett direkt bevis på en andlig gemenskap, mellan -01s . och .den vi förlorat. Man skallar det skröck, öfvertro, dumhet, brist på upplysning. Det är ändå besynnerligt att verldens största snillen; intelligensens solljus, just baft denna svaghet emensam med naturbarnet i sitt mörker. Det ser ut som det funnes blott en medelklass-af-intelligens, icke låg nog att tillåta en ren naturerfarenhet och ej hög nog att ens forska eller ana, som förmår att resonnera sig ifrån alltikop och tro sig i samma mån hö vis, som den bortkastar allt, hvilket den sjelf icke; med sina små begreppstiligångar, kan begripa. Men dessa utgöra massan och rensa själen så ren från fördomens ogräs, att den fördomen, att vi ega en odödlig själ, många gånger följt med. Sjömän ha alltid skrock, det vet jag, och säkert är du ej utan heller; derföre talar jag rent ut och säger: Det är en glädje att ha fast tro, som jag, på ett återseende. Jag tviflar på att fältkamrern har en sådan fast tro; han vore icke min fältkamrer då, Vore ban riktigt fullt öfvertygad, som jag ir, att man i ett annat lif icke blott är en Ayktig tanke, en drömmande dum varelse, itan ett lefvande och tänkande väsende med känsla af ondt och godt isom andens verld, trodde han, som jag, att han måste återse dem ban störtat i förderfvet genom hårdhet eller bedrägeri, och det i ett ljus, der ingenting,