Aftonbladet – 3 augusti 1857, sida 2

olyckan —;vi.bliandligen fritkarexderigenom; men de stora barnen vilja, också ba ett juls bord -med godt på som belöning. Kära Emst! vi skola tala:;-om,den saken; när du ikoråmer hemigen. Dåskall det glädja mig böra, huru det .bullrat för dig vid utrustningen, höru det hamrat, sågat, kastat ; med bräder i skeppetioch någon af dina äldre ma: troser vridit bussen i mun och-sagt: Nu-går resan bran. — och: hur det på ett annat fartyg varit tyst — och ingen velat .gå ombord. — och hur det fartyget förgåtts -.med man och allt. Låt vara att jag icke är riktigt så jklok som andra; men det roar mig att icke vara så klok, och då jag finner mig väl deraf, så är det ju rätt klokt att icke vara klok. Att vara: så förståndig, att man har tråkigt, är på det hela; mycket -oförståndigt. Vi komma precist lika;långt ändå. Jag var:i går tillsammans med: Frykners. Det är ett par-älskvärda menniskor, och Cecile, den-fränskilda hustrun, fullkomnar den; lilla kretsen af mina vänner. Jag är orolig af-mig — ett osaligt frågtecken, som mäste ha: vingar medan det flyger omkring och inpassar sig i hvarje mening, som alla andra anse hel och afslutad. Denna oro följer mig öfverallt — jag tycker att jag måste verka för hela verlden, omskapa allt, bygga nytt på alla håll — ; och jag hinner ej med någonting, jag kan ingenting. 2 . Då gör det-så godt att komma in i den trefliga, stilla kretsen af mina vänner, höra å prostinnans och Ceciles mera upplysta samtal och på Carlinas godmodiga skämt — denna barnaglädje, som jag aldrig känt. Du kan ej tro huru litet det behöfs för henne att vara nöjd och glad; hon tyckes icke haandra önskningar, än dem Gud hvarje ögonblick uppfyller. Hon är ett riktigt söndagsbarn — from,