stens porträtt hänger på hedersplatsen och ännu i dag blickar ner på sina älskade med samma milda ögon som förr. Han ärlik sin brör fältkamrern, man kan se att de äro bröder; men en helt annan ande lyser ur hans ögon, en from tillförsigt, en frid, som ej låter störa sig af något. Cecile har omtalat hans död. K leran har gått i sommar på åtskilliga strödda ställen. Wår stad har den ej bevärdigat med besök; men i R—vik och Åbro socken gick den bäftigt. I Åbro ordnades allt af prosten Frykner, som föregick med sitt exempel af mod och ihärdighet, troget understödd af en fröken von Waldner och en viss professor Thormann, som fungerade som sjukhusläkare. Allt gick bra ända till mot slutet. Epipidemien hade blifvit mildare, blott få sjuknade, och ingen dog. Då angreps plötsligen prosten och afled inom få timmar. Han var det sista offret. Koleran har ett godt med sig, den långpinar icke den sjukes närmaste, De få timmarne mellan insjuknandet och döden äro så fullt upptagna af räddningsför. sök, att man icke hinner hvarken att fatta faran eller på förhand känna förlusten. Och när det slutas, då det sista varma omslaget kallnar, de erbjudna läkemedlen ej mera tagas emot, då är. det ohjelpligt slut. Det är åtminstone någonting bestämdt; man sitter ej, som vid andra sjukdomar, i en svänggunga, hissnande emellanåt och vidrörande fasta jorden emellanåt, för att dock slutligen falla. Di känner man faran för hvarje gång gungan går upp och ned igen — alltid hissnar man lika mycket, utan att förmå stanna henne förr än roan faller. Han hade full sans till det yttersta. Han tröstade de sina och lärde dem med: sitt exeröpel att lida, utan att klaga, och dö med en tacksamhetsbön på 5 parne. (Forts.)