från Afrika, hvarom franska regeringen, som bekant är, innevarande år ingått underband ing med ett handelshus i. Marseille, har följande lydelse : aJag har med kapten Todd emottagit ert bref, min bästa herre, och lemnar er nu enligt önskan till svar, att vi med mycket nöjes skola förse r med sla var: Jag har talt med kovung Arkibury och de. öfriga cheferna i Kalsbar, och de äro slla benägna att gör: detsamma. Hvad den fria wflyctningen angår, så lärer väl ingen vilja sjelfmant bege sig på resan Vi tänka k:pa dem på samma sätt som det tillgick på den tiden då man idkads slafbandelo. Vi skulle ganska gerna så dem återkomma till Kalabar; men jag fruktar, att då de val kommit till Ostindien skola de ej återvända hit. Vi ha alla kommit öfverens om att för hvarje familj begära fyra lådor messing samt ett stycke koppar; men vi äro ej i stånd att lemna så många son: ni önskar. Jag tror, att vi skulle kunna anskaffa 4 till 500 att befrakta ett skepp, hvars lastning kunde ske under loppet af tre eller fyra månader, ty vi kunna ej hålla dem på en gång i beredskap för inskeppning. Skeppet får ta in dem efterhand, i den mån de binna ankomms. Vi ha ej på kusten någon lats, dit de kunde atsän das och afvakta inskeppoingen. Transportkostnaden från hvarje stad betalas till mig, Arkibury och avdra säljare, att utgå i klåden eller andra handelsvaror. Det skulle fäågna mig, om ni ville antaga dessa vilkor, ty vi kunna ej lemna billigare. Jeg förklarar mig villig att efter ingången skrifvelse med ; er kapten uppgöra om tden, då skeppet bör anlända. Jag hoppas att ni mår väl Kalabard. 5 Juni 1850. —m-— —— -Posttidningen för i går afton innehåller ett meddeladt genmäle på den anmärkning, som dagen förut gjordes i Aftonbladet angående brefbefordringen inom hufvudstaden. Deri förklaras, au det anmärkta förbållandet (att lokalbref, som inläggas på e. m. den ena dagen, blifva aflemnade först påföljande morgon) är för ingea vederbörande obeant, utan öfverensstämmer med de föreskrifter och anordningar, som med hänseende till tid och rum samt nödvändig ordentlighet blifvit för denna brefbefordring tills vidare gifoa och faststälda. I sam manhang härmed upplyses huru med lådornas af hemtande och brefvens kringsändning för närvarande tillgår, på grund hvaraf allt genmälets författare anser sig ådagalägga, att de på e. m. i breflådornr inlagda lokalbrefven ej annat ån undantagsvis kunba hinna att samma afton blifva aflemnade, i det brefupphämtniogen ur den längst bort belägna lådan i hvarje distrikt icke får börja förr än kl. är 7 slagen och brefbärarne frän de aflägsnaste distrikten sällan till expeditionen i postbuset framkomma förr än kl. nära eller omkring 8, hvarefter brefvens sortering, ehuru börjad omedelbart efttr det den förste brefbäraren avläudt, svårligen kan vara fullbordad förr än en timma efter det den siste till expeditionen ankommit, d. v. s. kl. mot eller omkring 9, då tiden är för långt framskriden, för att några andra bref skulle kusna aflemnas än dem, som brefbärarne möjligen kunna aflemna till personer, som bo i deras hemväg, synnerligast som man måste taga i betraktande den nödvändiga hvilan för de hela dagen kringvandrande brefbärarne,. Vi medgifva giltigheten af flera bland dessa, emot vår anmärkniog anförda skäl, hvilka åtminstone ådagalägga, att någon förebräelse för försumlighet ej rättvisligen kan göras dem, som besörja brefbefordringen inom hufvudstaden. Ena annan fråga blir likväl huruvida icke de allmänna anordningarne för denna brefbefordring skulle kunna så förbättras, att korrespondenter inom bufvudstaden icke behöfde vänta på sina bref t. ex. från kl. !), till 4 e. m. den ena dagen till kl. 9 f. m. den andra. Eit af de hinder, som uppresa sig mot en sådan förbättrad anordning, nemlisgen det nödiga afseendet på brefbärarnes hvila, synes vara lätt undanröjdt genom anställsndet af er valrikare personal, hvilket tvifvelsutan skulle ganska väl löna sig, då det är klart, att ju skyndsammare brefbefordringen blefve, dess mer skulle postverket anlitas för korrespondensen inom hufvudstaden. Den författare, som i Posttidningen förer postverkets taan, synes äfven medgifva, att så borde ske, då han säger det kunna vara ett önskningsmål, att lokalbref inom hufvudstaden kunde befordras ännu hastiare och oftare, än nu sker, och han ger oss någor örhoppning att detta torde komma att inträffa, i let han tillägger, att det är sannolikt, att poststyelsen icke förbisett en utvidgning för framtiden,. För vår del tillägga vi endast en, säkerligen af allnänheten delad önskan, att poststyrelsen måtte så ort görligt är gå i författning om en sådan utvidgNing. Innan vi sluta anse vi oss likväl, medan vi tala m brefbefordring och postlådor, böra omförmäla den lagan, som vi försport från en mängd trafikerande, leröfver, att ingen breflåda finnes anbrsgt vid Ridlarholmshamnen, der behofvet af en sådan likväl syies vara så i ögonen fallande, att vi ej behöfva syselsätta oss med ådagaläggandet deraf. Anledningen ill denna klagan synes också vara oåndligen lätt at indanrödja. —HiV