Aftonbladet – 31 juli 1857, sida 2

historien, fröken Bettina med så mycket lif berättat, upprört fru färtkamrerskans känslor. Ingen i hela sällskapet gissade till den verkliga orsaken. Min hustru, sade fältkamrern, har en mycket svag komplexion, nervös, retlig och fallen för dåningar, men det går väl öfver — skada blott att vi ingen värdinna ha så länge, om icke någon af damerha vill vara god och å min hustrus vägnar tillse att våra ärade gäster få hvad de skola. Sällskapsglädjen och glammet hade för några ögonblick varit stördt, men återtog snart sin förra liflighet; man drack, tryckte hvarandra, hade infall och berättade historier, uten att någon, utom borgmästaren och gamle häradshböfdingen, som hade den toma stolen mellan sig, tycktes märka att värdinnan saknades. Gif folk mat, och man skall till hälften afguda dig, gif folk mat och döi detsamma, och man skall, utan att afbryta, äta sig mätt och glömma dig. Magens tacksamhet är den ovaraktigaste af all sådan. Värdinnan, den arma Cecile, hade försvun nit i sitt lilla rum, hon hade kastst sig sängen, svindlande af smärta; men ändtligen bröt sig paroxysmen, hon började gråta. Det lättade hjertat, men äfven detta kunde hon ej få njuta. Majorskan Thorsköld och Bettina, åtföljde af några flere fruntimmer, 1nträngde i den sista tillflyktsorten. Bevars hvad Cecile blifvit känslig sedan Ceoile ble! riko, sade majorskan; åh ja, ovanan, lilla Cecile, är också något; då Cecile var hos ost, var Cecile ej så känslig som nu. Ack, Cecile, började Bettina, du kan ej föreställa dig min oro när du började må illa; kanske jag, så tänkte jag, upprört ditt goda bjerta genom min lilla berättels. Ack säg, ! det var väl inte så, älskade Cocile — se på mig,