Aftonbladet – 30 juli 1857, sida 1

ville ej höra mig, ja du kunde ej böra mig, din ejäls öra var ej öppet, din själs öga var blind. Hsde bon rätt? Ja, ja det hade hon. Hon säger att ångren hjelper; det måste vara när man ångrar i tid. Att ångra då man icke mera kan synda, då alla dessa passioner småningom slocknat den ena efter den andra — anse sig för ett helgon derföre att man förlorat lustan för allt, äfven för det onda, är ungefär som att prisa måttligheten Hhös: en menniska, som är sjuk, då Hon ej tål att 4 föda. Nej, nej, ångren är visst ett försök till förbättring, men är ej bättringen sjelf. Den bör vidtagas långt förut. Ångren på gamla dagar är blott skuggan af un sfelen. Såledesv, tillade hsn efter en I 2ztunde tysts nad, domen är gifven längesedan, och blott nåden kan komma emellan, denna nåd, denna kärlek, som ser hela kedjor af vårt lif, och -å!edes dömer om slla orsakerna på samma gång som den dömmer om deras följder. Han som dömer, vet också hvilka egenskaper jag fån början kade; ban vet huru de leddes och missleddes, han vet hvilka frestelser händelsen kastade i min väg, han vet alit, och, nåväl! om jag icke kommit stt vakna, såhade han vetat hvarföre, och att jag nu vakn t, dertill vet han också skälet. En bra bustru, en ädel hustru; en af dessa tysta, obemärkta varelser, som ingen talar om, som icke skola ge ämne till en enda sida i en bok, men gom dock verka mera än alla böcker, än alla vise, alla store, som trädt upp, för att lysa menskligheten. Det stora, det obemärkta — det gudomliga — det ödmjuka, Herrans egen kraft i svaghetens skepnad — det är en god qvinna. Öfversten kastade JE på sängen, vred om skrufven på lampan, nu slog klockan fem. 4 , Morgonen hadeinbrutit— en timma derefter tändes en munter brasa i kakelugneh, met.