Aftonbladet – 30 juli 1857, sida 1

Han går bort och tar ur sitt skrifbord fram en sönderslagen medaljong och betraktar den länge. Ja, sådan var hon — sådan — och vännen, han, som icke ens med sin närvaro jorde mig en förebråelse, hvar är han? Om någon bär i verlden har förödmjukat migx, återtog han med darrande stämma, så var det han; om någon samlat glödande kol på mitt hufvud, så var det — — nåväl! Herren skall lönat, heter det, eller hur går det — jag, den som brutit, bar en paulun af sammet och går på en matta, mjuk och ljudlös som en mossbädd; Jag har rikedomar, och han, hvar är han nu, utan vänner, utan kanske tak öfver hufvudet, utan en bädd att ligga på utan maka och barn (skakande på ufvudet). Det delas underligt här i verlden, ja i denna ja, der sjöröfvareskeppet flyger säkert öfver vågorna, under det att en fiskarebåt kantrar, Men se röfvareskeppet vågar sig ej till land; och kommer det nära, förgås det, under det att fiskaren drar upp sin båt på stranden. Är det så också med oss? Är jag piraten och han fiskaren ? ter satte han sig att skrifva. Nu tycktes det gå bättre. Först emot klockan fyra reste han sig åter upp och gick sin långsamma gång. — Läkaren påstår, att mitt b jerta är för stost — jag tycker att det käns för trångt — han tröstar mig med att det ingen fara har, jag mig mcd att faran är stor. Jag begriper ej desss, som tro att alla menni:kor vilja lefva; och om dej; såge sig litet omkring, skulle de väl begripa att de fleste borde vilja dö, ja Ja borde ja, fastän de ej ha förstånd att göra det. Jag har fört ... tillade han eftersinnande, tyckt tf skule vara blott en evig sömn; jag: jo nu förefaller det mig som om -det skulle bli ett evigt vak-tide, Den der uträk.! ningen utfaller väl liksom en antan. När