Aftonbladet – 30 juli 1857, sida 1

samt fram och åter på mattan. Han var klädd i en lång nattrock af grått schagg och ett par mjuka tofflor. Hans ansigte hade sedan vi senast sågo honom fått ett uttryck, som, ehuru sig till grunddraget likt, dock var ett annat, än det han. förut hede, Den dystra blicken och detta blixtrande i dess glans hade försvunnit för någonting trotsigt lugnt; det var en hård sjil, som blott under oupphörlig kamp låpgsamt drog sig tillbaka och lemnade rum för fienden, som här var en mildare .ande än den stridbare, som frrut kikat ut genom de nattsvarta fönstergluggarne. fverstens hela gestalt och hans ansigte bevisade aftyning; han var ej mera den kraftigt SER militären, han var en sjukling, som behöfde bKvila, men dock icke fann någon. Ännu gjorde han några slag öfver golfvet och tycktes emellanåt stanna för att höra på vindens pipande genom gatorna och det entoniga knarrsndet och gnisslet af lyktan, som gungade på sin kedja. Han såg på pendylen, hvars sakta knäppning var det enda, som störde rummets tystnad. rag Redan half tu, nu slumra de alla i mitt grannskap, och tiggaren sofver på sin balmkärfve, men i den der sammetsomhängda sängen vill ej lugnet tränga in — egaren år år — han smålog bittert; — det är väl ändå så, at vi måste betala allt och få betaldt för allt, våra njutningar och våra smärtor, den ee rT den andra. Och jag är mycket skylgreve Han sate sig vid strifbordet och fortsatte en skrift, com han näta skrifvit till böllten. Pet varade dock ej länge. Nej. jag kan icke längren, mumlade ban, det tränger så omkring hjertat, urvetket ville hvila fig, cn det får icke; åh jo, snart nog får det väl; men får jag då bättre hvila i en kall graf än i den dersemmetssängen? Åter nägra slag öfver golfvet.