Aftonbladet – 27 juli 1857, sida 2

voro de dagar, om hvilka han många är derefter, i ett bref till en vän, säger: Jag var så fattig! Det minsta lilla nöje tvingade mig att lefva för en hel vecka efteråt på den magra kosten af mina egna kompositioner, utan någon annan krydda än hoppet om en kommande ära. Det är perioden af denna sköna och glada ungdom, hvaraf han gifvit en så lefvande skildring i sitt odödliga poem Le Grenier. Detta var vårknoppnivgen i hans lif, då han i den djupaste fattigdom var egare till fröider, som allt millionärens guld ejförwår köpa för ett ögonblick ; då han, rik på kärlek, vänskap och poesi, kunde trotsa verldens både narrar och vise, och kunde vagga sig i elyseiska drömmar om framtid och ära. Dessa voro också de dagar, då han, lefvande bland folket, insög dess tankar, lärde känna djupet af dess passioner, dess höga instinkter och dess stormande nöjen. Det var så ban beredde sig för sitt blifvande verk. Men ban kände derunder djupt armodets börda. Dess tyngd dref honom till den enda ansökan om bjelp, hvarmed han någonsin synes bafva vändt sig till maktens höjder. Det var 1803 som ban skickade manuskripterna till några af sina sånger till Lucien Bonaparte med en manlig -och rörande skildring af sin ställnipg. Han bade ej förgäfves vändt sig till denne. Lucien gaf: den unge skalden en mängd goda råd, men tillika, hvad som för tillfället var ännu mera, ett litet år ligt anslag. Genom Arnault, en välbekant och inflytelserik författare från den tiden och en personlig: vän till Beranger,. erböll han äfven några år derefter en skr:fvarplats i departementet för allmänna undervisningen, Lönen var endast 1800 francs, men den var mer än tillräcklig för den unge skaldens måttliga behof; och han egnade sig nu med förnyad kraft åt författarskapet.