den klingande. rösten från orgeln. lät liksom ojemn och bruten. Det var Petter, som-ej kunde hålla ut tonen riktigt, då han såg Anna knäböja der framme och,, som han. visste, invid Guds altare bad för allthvad hon hade kärt. Nu kommo de gamle efter, och bland dem umman Blix. Hon gret ej; honysom barnen ; hon hade tillryggalagt den långa, svåra pröfninger.s väg, som förestod de andra; hennes lif var redan afslutadt. I hennes lilla kammare kunde. nu:r era ingen; frestelse inkomma 3; hon var nära det sista målet, och den?korta vägen fram hittade hon väl — hvarföre skulle hon väl gråta? i Fordom hade man vid ; Kolmårdens början ett kapell; der den resande bad om en lycklig färd genom den öde skögen, der ingen. utom stigmän och röfvare bodde -— då båd bon med tårar om -beskydd på den villsamma vandringen; men när hon under dagens hetta och. under nattens, dimma letat sig fram genoia de slingrande, de villsamma stigarne; som i alla riktningar genomkorsa eskogen låg der ettannat kapell, och dit ingick hon för attitacka; men nu gret hon icke, -hon-var säker på sin äterstående färd. I Ungdomen vid nattvardsbordet bad i det ena kapellet... Gumman: Blix tackade det andra. Det var hela skilnaden. ; När gudstjensten-varselldeles slut, troppade folket ur kyrkan, ...... Då förenade sig-med-sällskapet en man; som suttit! gömd på orgelläktaren. u ; Han var omkring tret io år gamma!; starkt och -väl bygd, med. ettsallvarligt, men: ändå intagande ansigte,. Frikerrinnan bugade sig, och fröken Aurora gjorde en nästan omärkbar böjning på hufvudet. När de väl hunnit utom kyrkdörren, sade friberrinnan: z Det var roligt att få se professorn; när kom professorn till Ljunga? i Jo, jag korå i förgår och bade troligen belsat på vid Stensö, om jag icke aft så mycket att beställa... Emellertid, om friherrinnan tillåter, följer jag med nu.