dra; döt iekmännen ätan gifven anledving skälle uttala sig, vore detsamma som att fordra, att ett Barn sktlle gå, innan det satt fötterna på golfvet. 1 ansedning af Thomanders yttrande rörande baptisterna, uttalade hän, att dopsfrågsn, som i den danska kyrkan haft så stor betydelse, aldrig i Sverge varit föremål för diskussion före baptisternas inträngande. Under sådana förhällanden vore det väl icke så omöjligt, att en union kunde komma till stånd genom lämpliga eftergifter å ömse sidor. Det traktatsäl!skap, med hvilket talaren stode i förbindelse, hade dock aldrig gilvit inaödatåt någön Baptist. Socknebandets lsning har på svenska riksdagea blifvit bragt å bane af dsktor Sandberg i dess mildaste form, att nemligen menigheten skall ha lof att låta tilldela sig. sakramentena ef hvilken prest som helst. Han vände sig derefter till Grand.vig, hvilkens system: det, oa:tädt all uppmärksamhet, varit honom omöjligt att uppfarta. Det förekom honom såsom hade han menat, att det är ordea vid na:tvarden och döpelsen, som han uteslutande källat ådet lefvande ordet. De fionas icke i bibeln och han kunde icke medgifva, att de äro mera lefvande än gudliga ord i allmänhet. Doktor Rudelbach-gladde sig, att den gammal-lutherska riktniogen bär äfven kommit till ordet och visade; attbiskop Kierkegasrd i mycket missförstått honom. Så mycket vackert han fann i Grondtvigs föredrag, så mycket han än må prisa erfarenheten, så visst är det ock, att uppanbarelsen, kyrkans grundprincip, icke är någonting af menniskorna abstraheradt. Guds ord kan icke genom skrifi Lli dödt, ty det är i alla händelser Gud: ord. Licentiat Rothe önskade, att någon af G-undtvigs lärjongar ville öpplyså svenskar och norrmän om hvad han menar med det lefvande ordet. Doktor Hammerich anmärkte emot Möller, att danska folkkyrkan redan har en författning, och att redan en bekräftelse på denna skulle kunna innebära ett uppfyllande af grundlagens löfte. Biskop Kierkegaard söker förklara Grundtvigs mening med det lefvande ordet. På fleraställen i nya testamentet säges, att man skall hålla fast vid ordet, likasom vid skriften. Skriftteologerna Kunna ej annat än medgifva, att skriften sjelf bär vittnesbörd derom, ätt det fans kristendom innan skriften fans. Antingen måste kristendomen gått under och blifvit förfalskad — talarens bröder (Sören K.) hade i dödsstinden nekat honom handen; emedan talaren ieke ville medgifva dettå — eller öckså inåste der ljuda ett lifskapande ord vid dopet, hvarigenom dopet blir till ett pånyttfödelsens bad. Ordet blir lefvande uti den döpte. På sanima sätt vid nattvarden: det är ett muntligt ord, ett lifsens ord, ett närande ord, som man aldrig slagit rätt på i skriften, emedan det aldrig blifvit glömdt: På eftermiddagen yttrade sig teol. kand. Hjorth emot grundtvigianismen och dess sats om det lefvande ordet, och ansåg detta parti ha en katolsk riktning derigenom, att det gjorde sakrsmentorden sill kyrkotrons hufvudnorm, påstående dessa af apos:!årne vara muntligen öfverlemnade åt församlingen och sålunda sättande traditionen öfver skriften. Hr Ravn, en lekman från Jutland; yttrade sig emot dylika stridigheter, som de, hvilka här framträdt. Dr Bergman letnnade derefter i ett föredrag upplysningar om läseriet i Skåne, om traktatsällskaper samt den splittring, som på senare tiden blifvit åstadkommen genom baptisterna. Pastör Welinder gjorde itskilliga tillägg tll nämde framställning och visade bland annat, att läseriet icke var så nytt som från 1846, att långt förtät fönnös tre slag af lästri; en hernohutisk, en pietistisk öch en schartauansk riktning. Pastor Hass uttalade sig om begreppet kritet folk... Dr Bergnian. hade kallat det skandinaviska folket så; men detta vore orätt; det funnes blott-två slags folk, judar öch Kedningar. Han sjelf börde till det nordiska hedningafolket; och om han vore. kristen, så rörde detta icke folkets Det har aldrig funnits e:t kristet folk; det vore blott ett aamn, som blifvit påtvingadt af påfvar och furstar. Dr Bergman fästade uppmärksambeten på vigten af att upprätta en skan :iinavisk kyrkotidning. Pastor Mau yttrade sig om de siridigheter inom danska kyrkan, till hvilka han varit vittne och söm icke tedt till något resultat. Pastor Rönne tackade Bergnan för de upplysningar han gifvit och ytirade den tanken, at en kyrkoförfattving icke vore så väsentlig; -vigtigt vore att det funnes lif i kyrkan, innan den organiserades; lifvet skaffar sig 0og en form. Hammar begärde, att före mötets slut få erfa a af de danska öch nörska brödefna, hvilka verkningar religiondfriheten hos dem haft, och om de ni ville rösta för den, i fall de kunde välja. Kyrkoherden Ahnfeldt yttrade. sig äfven om det skånska läseriet och specielt om Schariauanismen. Före densatimå kände man endast den hernhutiska väckelsen, men Schartau framställda en. läroform, som förenade den hernhutiska känslofullheten med den lutherska begreppskraften. Uti det gamla lifskraftiga svenska läseriet hade dock på sista tiden inkommit ett främmande, feminint och passivt element, ett yttre framhåliande af sin ömklighet och sitt elände, till ostentatiop. Dylikt leder endast menskligheten till bankrutt, i stälet för attstålsätta henne. Men denna ömklighet skall upphöra, och Schartaus anda återvända. . Dagens samniankomst afslöts kl. 8 e. m. med afsjungandet af en .psaltni; ; (Forts.)