Aftonbladet – 20 juli 1857, sida 2

man kunnat snörrätt följa blicken, hade man nog träffat på en ypgling, som stod främst Bredvid orgelnisten och tog upp psalmen. Denne hade i hela sitt utseende nägonting friskt och tillika allvarligt, passande för hans Eyrkliga tjenst, fastän halsen var bar och skjortkragen utviken, till tecken att han vär ung ännu, känskö fitton Ir gsmvanl eller: så der bortåt. De-der begge voro goda vänner, det tunde man nog 8e, och att de :änkle på hvarandra, det kunde man nog förstå. Åh, Petter sjunger tom en klocka så klart, yttrade mången, då gossen stämde upp en psalin, cch de skära, klart klingande tonerna ljudade gerom kyrkan. Man kunde ej neka att denna röst var vacker, ren, fyllig och Klar, zom det allmänt sades, som en klocka. Det ilade riktigt till i den rödblommiga flic Kans bröst, då de der metållrena tonerna klingade öfver orgeln och nästan hvarje psalmens ord tydligt och klart hördes öfver allt det öfriga ojevihå sörlet af röster. Det är ändå en gådg för alla det renas företrädeerättighet att höras genom och öfver allt skrik och allt gorl och skiljas från disharmonierna. Det hände sig för öigra är sedan, att Petter bar, som vanligt, postväskan till Åbro genom skogen — alldeles som vi en gång sågo Honom. Gossen sjöng bäst han kunde, ty det låter bra i skogen, det är liksom de höga tallarne skulle höra på och -bjelpa till en svåula med sången. Han var glad; då hannu sprang hem, ty han hade fått liqvid i prostgården för första gvartalet af sin tjenstgöring, ban hade sedlar i fickan — en sedel, det är annat det — än bara slantar, fastän de också äro goda att ha. Som han så sjöng, mötte han en man, som, åtföljd af en hund och med bössan hängande över axeln, kom gå: ende i skogen.