Aftonbladet – 15 juli 1857, sida 2

Ber SNRRNASARAEAAA EE a Es CE nn nan. Förlåt, herr Thormann, gif mig den der schalen; det drar ändå, så varmt det är. Nåb, Aurora, er Hvad de herrarno nu för tiden äro artiga, halfhviskade fru Klagelin, aldrig skref Klagelin en enda vers till mig, och vi voro ändå förlofvade i sex år. Det finnes verkligen ingenting roligare än att se en ung flicka bli en smula förargad — det klär det täcka ansigtet att antaga denna trotsighet i minen, som skall imponera, bevars, men som verkar i stället försonande och lugnande — det är lambsens vrede, det der, som går öfver snarare, än skuggan af en lätt sommarsky dansar öfver en blomsterrabatt. Fröken Aurora hade just detta utseende, då hon hörde hennes anmärkning; det förargeliga låg deri, att hon icke fick förstå piken om förlofningen. Ja, vi talade om myggorna, och jag Önskade mig Vara en mygga.D Hm, mumlade fru Klagelin. En mygga, derföre att hon blott lefver en dag, men då i solsken och sång.o Jaså! inföll fru Klagelin. ; Jaha, så var det; men jag ändrade mig snart, och önskade mig vara en örn, och skref herr Thormann följande impromtu: : Mygga! flyg ej emot ljusets Höga källa Aldrig kommer du från grusets Låga verld ändå. ; . Men om örnen högre svingar, Högre i det blå, Bars han af de starka vingar : Ej till son ändå. Begges sträfvan är densamma, Begges vinst också: Lika ljus från himlens flamma Få de begge två,