NÅGRA BILDER-ARE Ar ONKEL ADAM. CC) Äntligen hörde vi hurrarop af blandade röster. Jag såg i reflexionsspegeln och varse: blef. genom rökdimman ett par matrosklädda pojkar arm :i arm i-teten. för en böljande folkhop, som skränade af alla krafter. Den je Ha tycktes dock sjuk eller utmattad; emedan han syntes med hela sin tyngd hänga å kamraten. Nu. nalkades de, ok Jag igenKände Amy i den, som bar hela bördan af den andre, . Folket stannade då: Amy. med sin vän gick in i huset... Der lopp en hviskning genom hopen, liksom den ej vetat hvad den skulle tänka; men slutligen utbröt åter ett skallande hurrarop, och hopen skingrade sig småningom. Vi — öfverstinnan, jag och den trogne Piblgren, för hvilken nu ett ljus syntes upp: gå — skyndade red för att möta Amy. Hon smålog skalkaktigt. Se sål yttrade Bön; atag nu vård om min Ernst Wilhelm, medan jag kläder om mig, och öfverlemnade gossen i våra bänder. Pihlgren såg frågande på:oss, då ett ljudeligt Hit! hördes från öfra våningen. Gossen ledsagades således upp; men när döbattangerna slogos upp och han skulle inträda i den verkligen vackra salongen, sade han småleende: Nej, nej, det går ej an, sådan som jag ser ut. Får jag bara sätta mig här ute, så blir det.Hog bra igen; men jag blef allttrött, och så föll jag också; 4å jag blef yr i mössan.n ( rös n:r 139, 140, 143—149, 151 och