ägg Sr Er og te ng rg ATP VSPR NET UME SARERA VESKARA. ISLIRIRN, syfta att ingjuta en militärisk anda i landets ung: dom, bringa dess krigiska öfningar närmare iotil allmogens hem och att för ungdomens militäriska daning tillgodogöra dess lekstunder.Ville nu, lik som vid de allmänna öfverläggningarne; Erinra om förhållandena i Schweiz och de störa resultater, som der med ringa koswnad åstadkommos, och hemställde om det ej åtminstone förtjenade att tagas i öfvervägande, huruvida man icke här liksom i Schweiz skuile-kunna låta den militära öfningen ingå i folkets :hemlif och förmå det att, liksom utan att tänks derpå, åtaga sig att omedelbart bestrida en del af kostnaderna för försvärsväsendet. Talaren hoppades, att om man nu bifölle utskottets förlag, skulle regeringen dels deraf och dels af de många motioner om en folkbeväpnin s införande, hvilka vid denna riksdag blifvit väckta, fiona sig manad att låta uppgöra och för nationalrepresentationen framlägga eu genomtördt förslag, på det man ej allt framgent måtte stanna vid tälet om den förening af stammen med beväringen, som likväl aldrig hittills blifvit satt i verket. Hr Lefren förenade sig i yrkandet på 30 dagars öfning, fördelad på 2 år. Genom ett sådant beslut blefve man i tillfälle att framdeles, i mån af behof, öka öfningstiden för den klass, som andra året exercerades. Hvad beiräffade uppgiften, avt föreningen af en 12 dagars öfvad beväring med en gammal trupp lemnat fullt tillfredsställande restiltater, kunde talaren ej anse den annorlunda än såsom ett raljeri, då den kom ifrån en officer, som tjenat så länge vid konungens garde som friherre Stael von Holstein. — Med glädje hade ialaren hört hr Hjerta instämma i de förnuftiga motiver för en utsträckt vapenöfning, som blifvit af flera talare anförda, och han hade tänkt vid sig sjelf: Gud ske lof, nu ha vi då en motståndare mindre,. Så mycket mer öfverraskad hade han funnit sig, då hr Hjerta, på grund af dessa motiver, ledt sig till den konklusion, att vi böra skjuta upp all ytterligare öfning för beväringen, derföre att det ser så fredligt ut! Skola vi kanske, sporde tal., skjuta upp dermed till. dess kriget står för dörren, eller denna dörr redan är öppnad? Hemställande han slutligen om det kunde anses värdigt, att föreslå ett svenskt riddarhus, att till faravs stund uppskjuta folkets vapenöfningar: riherre Tersmeden redogjorde för det förslag statsutskottets utgifisafdelning uppgjort, och hvilket gick ut på 30 dagars öfning, fördelad på 2 år, med en kostnad intill nästa statsreglering af 1,375,000 rdr (278,000 rårs tillökning) och under vilkor, att de två klasserna ej skulle få samtidigt öfvas. Han förordade antagandet af detta förslag och troddeatt, då siffrorna här voro bestämda och grundade på en fullständig utredning af frågan, någon återremiss ej behöfde ifrågakomwma. Grefve Björnstjerna tillstyrkte äfven afdelningens förslag. I afseeode å talet om folkbeväpning avsäg ban sig böra något närmare tillse, huru det i sjelfva verket hängde tillsammans med de resultater, som på denna väg vunnes, och han anförde till en början om beskaffenheten af den schweiziska folkbeväppingen ett ganska ofördelaktigt omdöme af en svensk officer, som haft tillfälle taga närmare kännedom om densamma. FErinrade vidare huru det gick med den svenska folkbeväkniogen 1808, som vid de tillfällen den kom i elden endast höljde sig med skam. Påminde om det ringa förtroende, som sattes till det folkuppbåd af 70,000 man, som under Karl X:s fålttåg i Polen der stötte till hans då sammansmälta bär, hvilken, fastän blott 4000 man stark, måste försvara de 70,000 polackarne. Anförde i samma syftning exemplet af de belgiska konskriberades-nederlag vid sammandrabbningen med den till antal vida uaderlägsna holländska reguliera armen under belgiska frihetskriget och af nederlaget vid Novarå, der den nyskapade italienska armön undansopades som agnar for vinden vid sammandrabbningen med österrikarne. Hr Hjärne ville upplysa att resultatet af beväringens förening med stammen på Axevalla ej varit så fördelaktig som friherre Stael v. Holstein påstått. Manövrernå gingo väl bättre än då-beväringen rörde sig på egen hand, men den neddrog på samma gång stammen så betydligt, attsman ej vågade inlåta sig på några mera sammansatta manövrer, såsom t. ex. den vigtiga, att bilda ställning mot kavalleri. Hr Mannerskantz påminde om hvad han i afseende å försvarsverket ansåg vara det mål, som borde eftersträfvas, och förklarade sig anse, att hvarje steg, som leder till detta mål, bör uttagas, hvarföre han också tillstyrkte det nu ifrågavarande steget, ehuru det visserligen icke vore särdeles betydligt. Han förenade sig således med friherte Tersmeden, under önskan likväl, att man ej dermed skulle tro allt vara gjordt och för framtiden invagga sig i säkerhet. Friherre Stael von Holstein hade aldrig raljerat i allvarsamma ämnen. Han hade vid sin uppgift om försöken å Axevalla stödt sig vid generalbefälhafvarens i tredje militärdistriktet ampelt lofordande rapport, som varit införd i krigsvetenskapsakademiens tidskrift. Han hade ej sagt, att man på 14 dagar kunde bilda en soldat, ty han vore af den tanke, att endast kriget kan bilda soldater. I afseende på de bevisremot ändamålsenligbeten af en folkbeväpning, som man velat hämta dels från förhållandet med svenska landtvärnet 1808, dels från åtskilliga tilllragelser i utlandet, erinrade talaren, att de öga gynsamma resultater, som 1808 vunnos med landtvärnet, härrörde af flerahandaorsaser, men bland annat ock hufvudsakligen deraf, att landtvärnet aldrig förenades med den stående armån. Dennas officerare ansågo sig i allmädhet 1 ör goda att taga befattning med landtvärnet, hvars ledning anförtroddes åt ett i allmänhet odugligt be s äl; Hvad åter de utländska exemplen anginge, Hade : len talare, som anfört dem, glömt nänina alla de ! illfällen, då folkbeväpningar lyckats, t. ex. schwei! sarnes strider med österrikarne då edsförbundetuppZ ättades, holländarnes strider mot spaniorerna under f sertigen af Albs, som ansågs kommendera de bästa rupper i Europa; denne talare hade likaledes glömt X ppgifva alla de fall då reguliera trupper blifvit lagna lika fullständigt som italienarne och belgierna h id de uppgifna tillfällena, t. ex. preussiska trupperna b id Jena, 0. 8. v. Den nu frambållna nödvändigheen sf en organisationsförändring hade dessutom blif)! it af K. M:t erkänd redan år 1844:i dess tal till la ikets ständer. R Hr Hjerta, åberopande sitt förra yttrande, ansåg h indrigast för ett missförstånd att någon kunna: b atta hans mening så som ban velat; att bevärinen ej skulle öfvas förr än ryssen stodei Stockholm, få len om de ledamöter, som yrkat på en motsatt meing emot den han lika med statsutskottets majori) et stannat vid, verkligen tro att, oaktadt både kända å örhållanden från Rysslands sida och afslutade allinser, hvilka anses så tillfredsställande, freden ändå !i r hotad, då måste man anse att regeringen hade d å sitt samvete skulden af en alltför stor lamhet, I 2 medan då vore hvarken en eller två klassers exerst :s sannolikt tillräcklig, än mindre det otillfredsstäl) d inde skick, hvari anstalterna för läkares anskaffande ch jjukvårdsanstalter befinna sig, hvilket dock är 5! A äre vigtig sak som beväringens öfning. Hanh i a ock ej drifva sin åsigt till votering, om den ej) h Di a men erinrade om hvad hr Manner-!e yttrat, att det ej vore nog med den lilla utde dd at af exercisen, som nu vore i fråga, och Pp rodde, avt om denna bifölles, blefve detta ett skall 2: ir regeringen att lika litet vid nästa riksd2g som si d denna framlägga något fullständigt förslag. m Hr 8. G. v. Troil förenade sig med frih. Tersme la en. Den åsigten, att med beväringens öfningar !å unde anstå i anseende till de närvarande fredliga ) gt sigterna, fann han ganska vådlig, och erinrade 2 aruledes, just näst före utbrottet af det sista kri til et, den mening bade af fredsvännerna blifvit ut-ut ridd i Europa, att man kunde påräkna en everlde3! g fred. Ställningen för ögonblicket vore för öfst gt ingalunda sådan att den lofvade något varak io st lugn. Tvertom började moln på flera håll un. sh