Aftonbladet – 7 juli 1857, sida 2

fallenhet både för beqvämlighet och propretå, tvingat honom att trängas med ,det sämre folketn. Nå?, var frågan. Jo, nådig öfverste! nu har jag reda på honom. När han fått ned gumman och fått henne ur trängseln till en säker plats, störtade en likadan pojke fram och tog den andre i famn. Gud välsigne dig, sade han; för det du fick min mormor ur lågorna; j visste aldrig att hon var der; men — Gu välsigne dig! De begge pojkarne omfamnade hvarandra och det sämre folket hurrade. Och vidare ? Och så togo de hvarandra under armen och foro åstad till kyrkan; den ene klättrade som en katt uppför takrännan och ropade till den andre att komma efter; men det kunde ban icke. I stället sprang han in i tornet och var i en huj uppför trapporna med en sprutslang; för si, inte är tornet så rasande bögt heller; och så klättrade han ut öfver numertaflan och sprutade rakt ner på sakristi. taket, der det tagit eld. Den andre pojken sprang, som en riktig kattunge, , taket och kastade ner bränder, som lågo på spånen och hböllo på att tända. Aldrig -har jag sett ra. skare gossar. Under denna, berättelse. hade .öfverstinnan suttit blek som ett lakan, och jag. hade troli. gen icke heller frisk färg. Denende som var lugn var öfversten, hvilken efter sin vana bläddrade i några gravyrverk, utan att säga ett ord. Tumultet och vattenkörandet fortforo i flera timmar. Det började dagas, Pihlgcen rapporterade att elden höll på -att släckas; och då vi blickade ut, sågos tjocka, tunga rökmoln vältra sig fram genom gatan, samt en och annan menniska uttröttad smyga sig hem till sin boning, hvilken elden skonat.