Aftonbladet – 2 juli 1857, sida 2

gen en god flicka, möjligen litet svärmisk; men utan svärmeri, bästa Cecile, blir denna verlden bra platt af sig. Det märkes bäst när saltet mist sin sälta, som det gjort hemma hos mig., Tant Cecile-afbröt sin berättelse, och nu fingo de alla tillfälle att göra sina reflexioner och anmärkningar. Syster Jacobina var dock den enda som fann, att alla de missöden Cecile målat, egentligen hade till grund brist på religion och sedligt värde, ty Jacobina var en af denna talrika klass, som, sjelf upphöjd öfver tingen, visste att allt ondt här i verlden, skarlakansfeber och kikhbosta icke undantagna, härleda sig från bristande rebgiositet. Föll ett taktegel ner och slog en menniska i hufvudet, så var detta derföre, att den söri stod under var en möreliskt dålig: varelss, eller vm det var ett barn, att Gud ville straffä föräldrarne; bvilket försök . dock ofta misslyckades, då desse icke brydde sig om barnen, utan helst sågo alt de gingo hädan. Det enda, som vi andra kunna säga, är detsättita som prosten, sedan han afhört syster Jacobinag märkvärliga yttranden, sade: Jag önskade ingenting NÖgrej än att jag trodde mig vara genomullkomlig söm du tror dig — det är en lycsa i olyckan; men lilla Jacobina, hur komner det sig att man anses för rentaf galen, m man, utan att vara det, tror sig vara kun llor prins; men deremot är en mytket klok erson, om man tror sig vara en lifslefvande ngel, full af vishet, att icke säga Gud fader jelf? pJa, jag känner dina grundsatser, kära Adolf, u är alltför praktisk att begripa det andliga ifvets mysterier. En annan afton återtog Cecile tråden af sin erättelse. Mot aftonen stannade vagnen vid öfverste . on Rauebs hus i staden W. Kloekan kläm-:;