Aftonbladet – 27 juni 1857, sida 2

— 4 ——-Å Ac oHå ja, jag är lugn, lilla gumma; men visst skulle du få dö i ditt-lilla kära rum, om man ville höra mig. Pappa anser mig för ett barn; När bjertat klappar af glädje, då är det barnslighet; då det tryckes af sorg — då är det också barnslighet, då jag är rörd in i själen af en skön tamke; som jag läst omtalar den — då är detta barnslighet med, och om jag ger ett fattigt barn en slant och glädjer mig åt dess glädje — då är detta mera än barnslighet, det är dårskap. Och likaså dömer mamma, allting är barnsligt utom granna kläder, nya möbler, vaekert ekipage, livreet på betjeningen, kuskens björnskinnsmössa och en hop beröm af folk, som dels icke begripa något, dels äro falska och skratta i mjugg. SÅhja lilla Aurora, man kan vara barnslig på många sätt, sade gumman, med ett sorgset, men godmodigt leende. sÄfven det är ju en barnslighet att vilja dö på em viss fläck — hela verlden : är herrans, och förlossningens ande har ieke längre till vindskammaren än bit — han hittar nog gumman Blix när tid kommer. Friherrinnan befalde mig påminna fröken om att klockan är slagen td och konsertmästaren är redan i lilla salöngena, yttrade en inträdande betjent. aJagkommer genast, blef Auroras svar, oeh betjenten giekÄro ögonen mycket röda? Låt mig kyla af dem med litet vatten; inte skall den der odrägliga gråpappersmannen se att ja, åtit.n Med dessa ord afkylde hon sina ögon och skyndade ut. Så mycket godt hos den der flickano, suekade den gamla; men hon växer i en dålig jordmån och får ej rum för rötteria. Vi känna konsertmästaren Norrbin blott af fröken Auroras beskrifning, och sanningen att säga, vi just kunna lita på den. Att upp