Aftonbladet – 25 juni 1857, sida 2

jag ändå icke gjort, fastän jag trodde det, När Abraham nu på sitt maner tackade mig för korset, som jag satte på vår mors graf, och förebrådde mig att han ej fått bidraga till slägtens heder, så fann jag, att jag ännu ieke lemnat bans dom till Gud allsna. Detär detta som gör mig ledsen; vi menaiskor äro ändå bra svaga. Men är väl det så underligt det der, käre Adolf? frågade prostinnan småleende Icke underligt, Augusta, beklagiigen alldeles icke underligt; men du, huru många gånger har jag ej med dig gått till försoningsmåltiden, fullt öfvertygad, att mitt hjerta var rent för hat, och ändå gick jeg, herden, jag som skall leda de andra, ovärdig till Herrans bord; ty der låg hat i mitt hjerta, jag hade icke förlåtit, jag har det icke än. det känner jag nu som först.a Ja ja, Adolf, det gifves ändå saker som man ej kan förlåta, sade prostinnan tröstande; och bland dem en så ond gerning, som att först narra sin mor på allt det hon eger, och sedan håna henne., Nå, var det grundplåten det der?s Ja, grundplåten! Alltsedan, säger Abraham, bar Gud välsignat hans möda. Ja, i sansisg, min bror Abraham är ett besynnerligt exemplar af menniska, och syster Jakobina också, och jag också. Jakobina fick vår mors öfriga lilla egendom i testamente, men detta skedde på min förbön; detta är hennes grundplåt. Emellertid tänker jag ofta, om jag haft de der några tusen riksdaler, som jag bort ha, så bade Carliaa inte varit alldeles värnlös, då vi falla ifrån. Nu får hon kanske strida mången hård kamp mot sitt öde, som hon då sluppit. M.n du säger ju sjelf: kampen stärker, och hade väl du varit den du nu är, om du haft rikedomar, om åv ieke behöft kämpa