Aftonbladet – 25 juni 1857, sida 2

AA ne en ,Jo, Augusta, jag ransakar mig sjelf och finner i ett af själens många veck något, com ioke bort vara der qvar. Och jag, min narr. som arbetat med att göra mig fri från allt som är orätt, som är mot Guds vilja — och nu, ser du, min hustru, ligger der ändå en hel tung massa af oförsvnlighet qvar som jag ej vet utef.n ,Oförsonligket — och mot hvem då, köre Ado!f? Mot min bror Abraham. Ser du, han sgde mera inställelse örmågs än jag, som beir aktet menniskorna, som om de vors böcker. och böckerna, som om de vore lefvande meaniskor. När vår for dog, hade Abraham mellan de gamla upprättat, ett inbördes testamenie, som gjorås mig och Jakobinz arflöga, till förmån för vår Bor. Nå, detta var rätt, Hon sitt i orubbadt bo och med glädje d:og jag mig fram i djup fattigdom för heznes skull. Abraham begagnade dock tillfället, mottog och förvaltade hennes lilla egendom, smickrade den svaga qvinnas och erhöll ett gåfvobref på alla kontanter som funnos utlånta, några fusen riksdaler. Sedan han vunnit detta, brydde han sig ej mera om henne; hon led ofta brist, Fäfängt skref hon, Jakobina och jag, och lade på hans s-mvete plikten ett gifva den gamla underhåll. Vi fingo dels alldeles intet svar, dels i icke förtäckta ordalag det: att det som var skrifvet var skriivet, och att i gåfvobrefvet ej ett ord fans om någon hans skyldighet att föda sin mor. När den arma qvinnan dog, voro hennes sisia ord: Adolf, du har gjort mig glädje. Abrahawa har varit otacksam och hård. Gud skall löna er begge. Det var i flera år omöjligt för mig att utan en känsla af hat tänka på min bror, men småningom blef jag lugnare och öfverlemnaI de domen åt Gud. Men Augusta! det hade