Aftonbladet – 25 juni 1857, sida 2

tyska hofven i förväg i detta deras lofliga företag, o. . v. Men det är en fråga, som vid allt sådant erbjuder sig af sig sjelf, der nemligen: skall då Danmark vara evärdligen lemnadt åt främmande noters afgörande? Skall det knappast :å lof att här låta uppsti en ärlig och fast man, som vill något sje!f direkt, positivt och på egen hand för sitt fo sterland? Och så lärge detta är händelsen. är det något synnerligt mer än en illusion. då här talas om politisk sjelfständighet och om ett konungarike Danmark? Det finnes ett danskt folk, det är sant, cch det skall, med Gaåds hjelp, trots allt stå pro:vet och icke gå till grunden, men skall fol ket lemnas handlöst att rädda sig sjelft, tord: det — så som sakerna alljemt bedrifvas frå ofvan — icke annorlunda kunna ske än ge nom en våldsam brytning. Men dervid tänke i sanning de män icke mycket långt framfö sig, som tyckas hafva till sitt lugnande oci sin tröst antagit som en förutsättning hva: jag häromdagen hörde ett danskt fruntimmer karakteristiskt yttra: Kunde vi danskar bi tyskar, vore detta en möjlighet, sow det ick: är, — då bade vi blifvit det, o min Gud — för länge längesedan ! S. B. Vi fösta våra läsares vppmärksathet på in aebåilet af de i går och i dag ankomna tele. grafdepescher, som lärgre ned i bladet mecdelse. Att något större antalaf oppositioner kandidater icke skulle kunna under nuvsrande förhbållanten genomdrifvas vid valen i P ris, var att iörutse. Att tvenne af dem lik väl vunnit absolut, och en åtminstone relati majoritet, är redan nästan mera, än man kun nat vänta. Af de båda förstnämde är Carno:, såsora man vet, son till den ryktbare ledamoten af nationslkonventet af samma namn sjelf i likhet med sin fader känd för bety dande arbeten i nationalekonomien, och dersamme som år 1848 var medlem af republ-: kods provisoriska regering samt af denne utsedd till roinister för den offentliga undervisningen, Den andre, Goudcheux, är en förmögen ban kir känd såsom filantrop och dmokrat, finans minister under 1848 års republik, och särde les afhållen af folket i Paris. Ingendera ai dessa är likväl någon så betydande personlig het, att man kunnat tro, att de skulle vinna större majoritet, än Cavaignac. Den olika utgången förklaras likväl genom befolknin gens olika blandning inom de olika valdi strikten. Såsom man påminner sig, hörde både Carnot och Goudebaux, likasom äfven Cavaignac till de namn, om hvilka båda oppositionsvallistorna voro ense. Att bland alla i hela det öfriga Frankrike (utom Paris) valda 229 representanter endast 9 anses tillhöra oppositionen, kommer otvifvelaktigt att betraktas såsom en ny lysande seger för det nya kejsaredömet, men vid betraktande af de medel, hvarigenom denna blifvit vunnen, torde den kunna anses höra till dem, om hvilka segervinnarne sjelfve hafva skäl att söga: Ännu en sådan seger, och vi äro förlorade! En underrättelse af större intresse är den, att Frankrike erbjudit sin bemsdling itvister emellan Danmark och de tyska stormakterna, och att detta anbud blifvit af de senare antaget. Om man får antaga, att Napoleons utrikes politik ännu i någon mån låter bestämma sig af opinionen inom Frankrike, bör denna bemedling kunna entagas blifva välvillig för Danmark, för hvilket deltagandet. under dess sedan längre tid pågående strider med Tyskland, just inom den franska tidningspressen, och icke minst inom den halft officiella, redan längesedan uppenbarat sig på ett omisskänneligt sätt.