Aftonbladet – 23 juni 1857, sida 2

nings bragder ligger väl onekligen i inbillningen.. En banerförare, bär med stolta steg gillets röda.och hvita, fana framför denjrsenaste fogelkungen;-som går att nedlägga -sin.spira och öfverflytta sitt stora purpurband, prunkånde som sjelfva amsranterordens, på dagens ännu okända bjelte. Små gossår med sjelfgjorda, ordenstecken och tuppfjädrar i hattarne sluta sig till tåget med den-barnsligt glada sjelfbelåtenhet, som hos stora ock -små wgör sådana utmärkelsers egentliga värde, och muntra skaror af qvinnor och barn strömma till, och ledsaga processionen till. stridsfältet. — Här äro redan tält och paviljonger, eller, kanske safiningsenligare, skjul anordnade: för musik, festaurationer, lotterier m:m.; och prisdomrarne, med mot höjden sträckta: halsar och oafvända kännareblickar, betrakta ibördigt den orörliga fogeln, som under flere timmar: trotsar alla bägskyttarnes sträfvanden. Under tiden ha nya åskådare, och deltagare i den landiliga festen tillkommit från den svenska eskadern, och muntra sjömän och städade marinsoldater täfla om rlandtflickornas bifall, och befälet törhända om några damers, åt hvilka den hör sällsynta utstyrsel af klädningar med volanger och hattar med plymer gifver en viss jemförelsevis aristokratisk prägel, på hvilken man dock lätt kan misstaga sig. . Det är först aftonskymningen som gör slut på folkfesten, men tyvärr mäktar den icke i sitt skyddsande mörker insvepa den afdelning af adie lustigen Schweden,, som i glada skeror samlats utanoch innanför Hvita Svanens alltför gästfria murar, och som nu börjar slå sina korsben på ett omisskänneligt svenskt maner, till stor fröjd för grannbällets utomordentligt roade ungdom. — En nykter gjöeller båtsman i släpmundur, eller med blank hatt och blå tröja, sotig och tjärig eller rentvättad, har ett sjelfständigt, rent) menskligt