tolf å femton s eller så före vokalen. Finner hr A. tiden vara inne att öfvergifva den släpiga debiten, faller det hosom någon gång n att med piötslig emfas utekrika ett visst ord, ett bindeord, en partikel utan ringeste betydelse i perioden. Det ör omöjligt, då 1 ej på stället antecknar sådant, att kunna minnas hursofta det sker, men sällan är det icke, sEit as, ett i-eller annat. likgiltigt ord blir. på detta sätt ofta upphöjdt till en: betydelse, som Sbakespeare aldrig drömt om. Bestämöt minnas vi ett if i raden: If you deny it, let the danger lights ete. som sålunda framskreks. på bekostvadaf dess örvånade syskon, bland hvilka de flestay om meningen här fått komma i beräkning, tvifvelvutan varit vida mer förtjenta af en dylik kraftyttring. Pauserna och deras meningsstörande verkan fösta sig af nuurliga sköl lättare i minnet. Vi vilja anföra några bland de många, der Shakespeares anda och tankar värst misehandlades. När Lancelot lemnar juden, hvisker han några ord i förbigående hemligt vill Jessica; Shylock, arg och misstänksam, ropar till henne: Hwat says thatfool of Hagars offspring ha!n (Hvar säger dåren der af Hägars siägte?) Nti situationen, i Shylocks lynne, i orden, synnerligast detta ha -vidslutet, antyder en gnebb, orolig misstätksamhet, men hr A, pauserar, pauserar.. Lancelot står en stund och fundergr, vet ej rätt om han skall. stanna-eller gå; ändtligen efter må-ga omsvep kommer Sbylock fram med sitt Hwet says c. Hela intzycket af scenen är förfeladt.. Några ögonblick senare tar Shylock afsked af sin dotter med orden: Well. Jessica, go in, Perhaps I will return immediately Do as I said you.n . (Nå Jessica, gå in, jag kommer kanske Rätt snart igen, och gör som jag här sågt.) Åter en lång paue, under hvilken Shylock trycker dottren till sitt bjerta, kyster hetine på pannan, omfamnar; henne, håller henne lävge i: sina: armar. Och detta skall vara samme Shylock som, när ban nägra ögonblick : derefter får veta dottrens flykt, af Shakespeare framställes -dervid endast tänkande på sin kassa, sina juveler; dem hon medtagit, som fröjdas åt att hon skall bli fördömdp för sin .gerning, och önskar att han hade dottren som lik framför sig och skatten i hennes kista! Han tar nu, för att gå till en måltid, från hvilken han rätt snart ämnar vara tillbaka, afsked af henne som vore han en pere noble i ett borgerligt sorgespel! PVidare: I slutscenen, der juden, förkrossad af den dom han fått, endast ber att få gå sin väg och Gratisno sungar ett af sina vanliga stickord efter honom, har hr A. företait sig att förändra Shakespeares drama, hvarigenom slutscenens betydelse går alldeles förlorad, och kongl. teaterdirsktionen har -illätit det. Gratiano måste nemligen, tvärt emot all riml ghet för en venetiansk ädling och tvärt emot sin egen :karakter, springa efter juden och bära händer på honom, för det att denne, lika mycket mot all rimlighet i Shyiocks sinnesförfattnirg sådan Shakespeare: framstält honom, skall tvärt emot sin nyss -uitryckligen tillkännagifna önskan stanna qvar och medelst en lång förnvad afiorkning af sia rock, ge tillkänna Bitt förakt för -Gratiano; och denne måste, ocktå mot all rimlighet, stå qvar och helt fundersamt betrakta judens underliga hocu3 pocus! Ödet hade ock, första aftonen, sin :roni-till hands öfver all denna befängdhet; ridån gick nemligen ganska ordentligt ner, när scenev hunnit dit Shakespeare fört den, men måste, på hörbar begäran, gå upp igen, för att låta hr A. stå ut sin fulla tid. Det top sig ob:skrifligen komiskt ut. I Orhello, der hr A. eljest ådagalade enberömvärd förmåga i framställningen af den allt jemt stigande svartsjukan, börjar han sin sista allukution med orden: 4 word or tio, before sou gon. (Ett ord ännu förrän i gån.) Alla stanna och vänta på deita ord, men:då vänder hr AÅ. sig itåa dem han så tilltalat, går till Desdemonas bädd, kastar sig öfver benne och blir der liggande en god stund innan han finner: för godt att stiga, upp, gå tillbaka på sin plats och fortsätta hvåd han har att säga, hvaraf, märk väl, ej eit ord syftar direkte på hans mördade maka. Shakespeare bar dessutom, ett ögonblick efteråt, betydelgefullt låtit honom omfsmna henne. Hvad hr A:s upprepanden angår, beteckna vi här två bland mänga. När Schylock talar om sin hämd (revenge) ropar han revenge, revenge, revenge tre, om ej fyra sånger efter hvarandra. Ännu löjligare blir det, när ban, tillfragad hvar han har sedeln, svarar: here it is) (bär är den) och detta upprepas två, tre gånger, omedelbart på bvsråndra. Hr A:s oberoende af den karakter han skall framställa, röjer sig, som vi sett, på mångahanda vis, icke minst i bans sätt att föra sig på scenen. Han synes vara fullkomligt obekymrad om ban ser på och betecknar den han talar till eller nägon annan. När han gör urp ackordet med Antonio, vänder han sig aldrig till honom, utan till Bassanio. Det kan ej vara ett misstag, ty när Anfonio inträder, helsar hen honom ganska riktigt, och under hela uppgörandet af affären tilltalar han likväl oafbrutet Bassanio, oaktadt denne naturligtvis icke ger honom några svar, hvilka alla lemnas af-Antonio. Det tar sig för illa ut, men ännu värre är att se honom vända ryggen till senaten under bela den tid han inför den utför sin sak. — Shakespeare låter alldagligt det kan synas, buru angenämt är ej intrycket af de nordtyska småstädernas renliga och trefliga bostäder, med deras med alasfönster omklädda thirenplatser, liknande m