stocken af de anspråk, hvartill hans uppträdande på den scen, som Gustaf den tredj: skapat, berättigar. de må till en början an t:cknag, art brAldridge ingalunda är så svan som man velat öra bkonom. Har han negerblod i sina ådror, så ör det väl dock blandadt ; cochatt. kalla honora neger är mppens barligen: ett missbruk af-ord. Hr A:dridge har fördelen af en vacker, eburs något bastant figur, men ett ansigte, hvar: former ingen lär kunna anse välbildade. Han bar stor säkerhet och vara på scenen, er vacker, fyllig organ, som man med största nöje alitigenomsskulle lyssna till; om-den annorlunda behandlades, och han är sparsam på gester, hvilket är en obebtridiig förtjenst, gamt gör dera vackert, så att de äro angenäma st Åse —:såofta de nemligensanbringas väl och med någorlunda riktig betydelse. Men med dessa förtjenster eger hin och fel — fel sådana, att. de, efter vår öfvertygelse, göra all sant konstnärlig framställing, ifven med hans företräden, otänkbar. Huf: vudfelet, det som -kan sägas i sig innefatta . de flesta örriga, dock icke alla, är maniere ring. Det finnes ibgen sanmibg, ingen natur i hans pel, annorlunda än bär och der: vissa, snart öfvergåendeögonblick, men då träffar ban stundom det rätta, öch det med) sant mästerskap, det måste mdgifvas. Vi ha ivåra dagar.sett mycken manietering på scenen, och. af hvarjehinda slag; men någor så fulständig, så Ronseqvent vidhållen — ildrig. Hans. debit är. för det vanliga sam språket hällen i en långslöpig; högst tillgjord stil, som har något af en Mmetodistpredikants son, då hän läser sina böner, och härvid än vänder hr.Aldridge nästan uteslutande röstens ljusa timbre, hvarigerom det hela får någo: särdeles enformigt och rogifvände. En fördel för åhöraren medför dock detta deklamationssärt, och det är, stt han, äfven med mindre vana vid engelska spiåket, förstår det som: sägea. . Det är visst i ra för många, men det är dyrköpt, när det skall: ernås med för lust af föredragets konstnärlighet. Denna se: nare far ännu värre, när hr Aldridge blir varm, d.;v. 8. ursinnig; ty den värma, som en stegrad, men ötefhållen känsla framkallsr, den synes hr Aldridge knapt känna. Nä; ban-finner för godt att-dåta passionen få makt med sig. går denna genast till frenesi. Han hväser, han tjuter, han vrålar, han gör täta andhämtningar,. som likna skrik — med ett ord: hanar mycket ohygglig, men estetisk. är han icke ett ögonblick då. Det egna härvid och i allmänhet hos hr Aldridge är ett märkvärdigt oberoende af den författare han återger. Det är för hono:n endast undentagsvis fråga, hvad Shakespeare på det eller det stället, i den eller den situatio nen menat. I allmänhet gär han sin väg vid återgifvandet af. mästerverket; han gör en paus. uistöter. ett skrik, hviskar eller ryter, allt efter som det faller honom in, utan attalitiör ofta bekymra sig om, huruvida orden eller situationen gifver någon anledning till det känslouttryck han för tillfället: behagar utse. Och hans pauser sedan! Ja, havs pauser. de äro inga vanliga pauser, hvarken i tiden eller betydelserna. Han håller inne midt i en mening, der man ej tycker ringaste anledning förefinnas till: besinning, ban tittar sig omkring, ban slår ett slag kring teater. zolfvet, barn stannar, han betraktar sin inter lokutör, sig sjelf och publiken, pan är synbart förlägen både på scenen och i salongen — slutligen, efter ett uppehåll tillräckligt för en liten scen, beslutar ban sig, till d: medspelandes påtagliga belåtenhet, ätt säga de felands orden; och på den beiåtenheten kan ingen undra, ty hvar och en, som bar tågon vsna vid scenen, vet hvilken plåga för de medspelande en förlängd paus, ur rent konstnärliga skäl, måste vara. Å Ett slags motstycke till pauserna, då han ingenting säger, utgöra de ögonblick, då han säger för mycket; det vill säga upprepar flere .gårger det Shakespeare blott sagt en göng. Om det vore hr. A:s mening att återge Shakespeare, om hr A. verkligen studerat honom, och icke biott bur hr A. med Kauns tillbjelp skall lyckas: åstadkomma de effekter br A. tycks sätta värde på, så borde han ha öfvertygat sig att S. sjelf, när han vill med ords upprepande åstadkomma en verkan, ej unders låter att sörja : för det -upprepandet står! i texten (se bland anvat Hamlets words; words, words!) Der han icke satt dit det, der kan man vara tämligen säker påatt det är ätminstöne onödigt och kanske alldeles beiängdt. Vi öfverlemna åt dem, som sett hr A., att, efter dehär nedan anförde exemplen, afgö a hvilketdera är fallet med hans upprepanden. Utom de fel vi här nppräknat, finnas andra, com följdriktigt måste uppståsgenom dessa, och hvilka således ej kunna saknes hes hr A. Eit bland dem ör, att ban spelar alldeleg oberoende af sina kolleger, och att intet samspel kan uppstå, äfven om de skuile bemöda sig derom, hvilket just-icke Heller fär fallet. Denna likgiltighet ä hans sida för enbet och samverkan uppenbarar sig ganska ofta, såtom det följande torde visa. Och nu tillämpningen af de påståenden vi här ofvan framstält på hr A:s framställning af Shylock cch till någon del af: Oihello. Shylock får visserligen tala Jängsarct, åfmätt, men så släpande, som hr A. stundom, talar ingen menoiska, har: ingen menniska; någonsin talat, — i det friska tillständet. Det tillgjorda i detta maner stegras ytterligare af det sätt, hvarpå de särskilta bokstäfverna ofta utsägas. .S och Sh i begynnelsen af ett ord föregås vanligen af eh lång hväsning eller i hvissling,som. .om meningen vore stt utsäga skulle lemna damborsten å sido för en liten treflig konversation; så vida icke der Herr Inspektor sjelf syntes i bakgrunden. Denne är en rödmosig gråhårsman, som svänger en